Inget är som...
...väntans tider.
Trots att vi inte ens hunnit fram till ordinarie datum går vi här och väntar otåligt. Bettina såklart ännu mer än jag. Eftersom Filippa var två dagar för tidig har man ju väntat sig något motsvarande. På lördag infaller den dagen, och på måndag är datumet (eller BF ((beräknad födsel)) som det heter i professionella kretsar).
Jag går på jobbet och kan inte fokusera riktigt. Tankarna hela tiden på annat håll. Och så fort Bettina ringer stannar hela redaktionen upp. "Kan det vara dags?" Så ser minen ut på mina kollegor.
Men det finns ju ingen anledning att stressa. Den där inne tar den tid den behöver.
Namn har vi diskuterat. Men blir svårt att komma fram till något konkret utan att veta kön. Vi har i alla fall ett par bra kandidater på varje sida.
---
Igår var det Filippas dag. Tvåårsdagen. Känns helt overkligt att jag har varit en pappa i två år redan. Och hon börjar bli så stor. Så stor där hon nu ligger i sin säng och sover sött. Ingen bebis längre. En liten flicka som kommer kännas än större när hon blir storasyster.
Dagen tror jag hon tycker blev mycket bra. Hennes mormor och moster kom kvällen innan och var med på morgonen när hon överöstes av paket. Lika glad för alla blev hon där klockan sju på morgonen.
Sen for jag till jobbet och tjejerna här hemma förberedde det lilla kalaset vi hade. Två av hennes kompisar, Noel och Thilde var här och fikade och lekte.
Full fart hela dagen och hon somnade mycket gott, även som tvååring.
Lätt att glömma hur liten hon var den där dagen.
Och hur liten hon också var på ettårsdagen.
Och så tvåårsdagen:
Paketen och fyra nyvakna.
Nöjd med egen borrmaskin.
Och så en tårta med två ljus givetvis.
Canon EF 50mm
God jul då, Bettina. God jul Robin.
For igår iväg med Filippa till Media Markt och köpte min och Bettinas julklapp till varandra, Vi hade planerat att inte ge varandra några klappar. Men en ohemlig i förskott kunde vi unna oss, tyckte vi.
Närmare bestämt ett nytt objektiv till systemkameran. Ett macroobjektiv för närbilder och porträttbilder. Maximerat ljusinsläpp för kortast möjliga skärpedjup. Inte det dyraste, men heller inte det billigaste. Canon EF 50mm f/1.8 II är det fullständiga namnet för den som är fotokunnig. Blir perfekt att plocka fram nu när nästa familjemedlem ska dokumenteras.
I ärlighetens namn har det blivit skralt med fotande de senaste månaderna. Kameran ligger i väskan på övervåningen och mobilen åker upp istället. Okej bilder med den men inte i närheten av systemaren. Som ändå är en nybörjarkamera. Men med det nya objektivet finns lite fler möjligheter.
Ska försöka visa skillnaden.
Här några bilder från igår morse med ordinarie objektiv med mindre ljusinsläpp (18-55mm 3.5-5.6):
Bättre vidvinkel såklart.
Och såklart bra närbilder.
Men med det nya objektivet kommer man upp ett snäpp med ännu mer oskärpa i bak- och förgrund och därmed tydligare framträdande objekt (i mitt fall oftast Filippa eller Bettina):
Som synes på dagens bilder var denna söndag gråare än gråast. När november är som tristast. Till veckan verkar det dock bli vinter, Snöfall och neråt 20 minus under nätterna nästa helg. Så vi har förutom en promenad på någon halvtimme stängt in oss och kollat Vinterstudion och Formel 1.
Kvällspass imorgon och börjar 14. Rätt skönt och det förlänger helgen. Filippa är hemma från förskolan och vi ska småpyssla lite här hemma. Tvätta och sätta upp en mörkläggningsgardin i vardagsrummet. Den behövs när vintersolen skiner rakt in på teven. Förödande för oss trogna vinterstudiofans.
I övrigt så kan det ju smälla vilken dag som helst nu. Bara att vänta och se. Imorgon en vecka kvar.
Två veckor kvar
Nu känns det som att det kan hända vilken dag som helst.
Vår andra resa till förlossningen. Visst, det är två veckor kvar till datumet den 3 december, men Filippa var några dagar tidig och det talar för det blir ännu tidigare denna gång.
Men Bettinas känsla talar emot det och sådant kan också betyda mycket. I sitt huvud går hon över minst en vecka. Och då är det ju långt kvar. Men det är det som är så spännande också. Vi vet egentligen ingenting om den lille där inne. Och ändå är det så nära tills vi har hon/han mitt ibland oss här hemma.
Jag ser fram emot det väldigt mycket. Med pappadagar och uttagen semester blir det över en månad här hemma med mina älsklingar över julen och nyår. Blir väl jag och Filippa väldigt mycket antar jag. Att vi får hitta på lite saker när den lille behöver sin mamma mest av allt. Och för att F inte ska klättre på väggarna. Att ha henne hemma från förskolan är inte bara positivt. Hon blir understimulerad och det gäller att aktivera. Leklandet Delfinen kan komma att bli vårt andra hem under någon vecka i början av december. Eller pulkabacken förhoppningsvis.
Någon vecka innan ju eller så åker vi hem till familjerna, släkt och vänner. Ska bli skönt. Vi tänker att vi blir kvar närmare två veckor. Eftersom vi inte varit hemma sen september blir det många att träffa. Men bara det blir i en sansad takt så ska det nog gå bra.
Bettina kämpar på här hemma. En närmast enorm mage sätter stopp för det mesta nu. Tur att hon inte har jobb att tänka på i alla fall. Hon pysslar runt här hemma med tvätt, städning, bak och pyssel inför bebisens ankomst. Jag är mycket imponerad. Men också noga med att hon inte får göra för mycket utan paus. Men svårt att hålla koll på henne från jobbet. Idag sov hon i alla fall till 11:15. Det är vad hon och den lille där inne behöver.
---
I fredags fick jag löneförhöjning. Inga astronomiska summor, men ändå välkommet. Inte minst med tanke på att det väntar ännu knappt 1,5 år med föräldrapenning i vårt hushåll. Och det, kan jag försökra, är inget man blir rik på. I alla fall inte räknat i kronor och ören.
Blir några hundralappar till efter skatten är dragen och det får man se som gratis blöjor, antar jag.
För några år sedan hade jag omsatt det i CD-skivor och tevespel. Men det var då. Var sak har sin tid. Nu lever vi ett nytt liv. Och jag älskar det.
---
I söndags fick vi finbesök från Katrineholm. Bettinas två barndomsvänner med respektive dök upp över dagen och firade Filippas 2-årsdag och den nyes ankomst i förskott. Det blev en mycket trevlig eftermiddag med mat, prat, presenter och fika.
Filippa fick en rosa klänning...
..och blev mycket glad.
Hon fick också en jättefin bok om flodhästen Figge.
Fikaligan
Case closed
Idag var vi för tredje gången på sjukhuset med Filippa. En uppföljningskontroll på benet som hon under ett par veckor haltade på. Men den senaste tiden har det sett allt bättre ut och idag kunde läkaren inte se något konstigt alls med hennes gång. Känns bra. Och det känns bra att ha gått till botten med det.
Och att läkarna har tagit det på fullaste allvar från början. Folk gnäller ofta på sjukvården i det här länet i allmänhet och på Gävle Sjukhus i synnerhet. Men här är det verkligen full pott. I allt från bemötande till väntetider.
Besökets höjdpunkt för Filippa var den minimala rutschkanan i entrén. Numer åker hon själv. Förbudet att hjälpa till. Precis som med mycket annat just nu.
Hon verkar redan vara inne i "kan själv"-åldern.
Min dag
06:15 imorse i vårt hem. En nyvaken, försiktig röst från rummet bredvid:
- Pappa...pappa...
En dag kan omöjligt börja bättre.
Inget i världen är mer värdefullt än den där lilla rösten som ropar på just mig. Bara mig. Glädje, ansvar, stolthet, skyldighet, oro, trygghet. Att vara far till ett barn skänker mig så obeskrivligt mycket känslor och erfarenheter. Det var omöjligt att föreställa sig innan.
Men nu har jag varit det i snart två år och jag tycker jag klarat av det rätt okej. Barnet verkar tycka om mig (ganska mycket) och den underbara människa jag delar det har gett mig den äran att snart vara tvåbarnsfar.
Vad kan man mer begära?
Jag försöker se varje dag med Filippa som en gåva. Ett barn är inget att ta för givet. Eller ens dagar tillsammans med det, för den delen.
06:16 var Bettina inne och hämtade Filippa och med sig tillbaka hade de ett paket. På kortet stod det "till världens bästa pappa från Filippa och Pyret" (den lille i magen som också var med på presenten).
I paketet fanns en 12-årig Yamazaki. Mycket fin (och dyr) japansk whisky. En viss sambo vet hur man skämmer bort en viss pappa. Tack älskling och Filippa (och Pyret),
Och har den äran pappa. Den bästa pappan (och farfarn) man kan tänka sig.
Tänker rätt ofta på hur mitt faderskap är väldigt präglat av min pappas. Oundvikligt antar jag. I en väldigt positiv mening.
Far och farfar i ett. Från sommarens släktträff i Nävekvarn.
---
Igår kom den. Första segern för kvarterslaget i Korpen-innebandyn. Efter fyra torskar (tre med uddamålet) vann vi med 7-3. Undertecknad spikade igen kassen i de två första perioderna och grabbarna gjorde grovjobbet framåt.
Även om det är Korpen så är det alltid roligare att vinna än att förlora.
Svårt att komma ifrån.
---
Så har Filippa ännu en sång i repertoaren. "Blinka lilla stjärna" sjungs nu relativt obehindrat.
Ett par bilder från helgen:
Skrynklig
Filippa fick för sig att ta ett bad en kvart innan läggdags ikväll. Hon njöt av sina bubblor och "baka kaka" med hink och vatten.
Badkaret var en bra investering. Skänker Filippa massor med glädje. Bettina mängder med avslappning (speciellt i dessa tider). Själv har jag väl badat tre gånger sen vi köpte det för ett år sen.
Efter badet fick Filippa syn på sina fingertoppar och blev mycket bekymrad. De var jätteskrynkliga. Så vad gör man. Filippa gick i alla fall raka vägen till handfatet och försökte tvätta bort dem. Det gick inte så bra, men efter ett tag var hon i alla fall nöjd.
Bä bä...
..vita lamm.
Att Filippa snappar upp saker från höger och vänster visste vi. Men när hon igår morse rev av Bä bä vita lamm höll både jag och Bettina på att trilla baklänges.
Det har varit en poppis sång länge och vi har en bok där den illustreras. Och när vi dessutom börjat spela den med Mora Träsk i bilen har hon till slut lärt sig den.
En väldigt lugn helg går mot sitt slut. Bond på bio, pizzakväll med grannarna och en söndagssväng till lekparken har bland annat hunnits med.
Ny vecka, nya möjligheter. Mörka november är här. Tungt säger många. Lyckligt lottad är man som inte alls känner så.
