Robin Persson

Stora nyheter spreds härom dagen i vårt hem. Vår lille biff är inte längre så biffig. När vi var på BVC uppmättes visserligen drygt 9200 gram när Felix låg på vägen. Men när det sedan fördes in i datorn visade det sig att han gjort en brant dykning rakt ner på snittkurvan. En linje som han inte varit nära förut. Men i och med den senaste månadens ihärdiga krypande har han tunnat ur en hel del. Dock ska det sägas att han fortfarande är rätt bitig och har kvar den där goa bebisknubbigheten.

Det mättes även 71,5 cm i långd och kontrollerades att blicken följde som den skulle. Allt såg mycket bra ut och han ligger ett par månader före det normala med rörlighet och uppfattning enligt vår utmärkta barnsköterska Petra.

Idag när Bettina var i skolan på förmiddagen åkte vi andra buss ner på stan och åt korv, glass, drack festis och cappuccino. I alla fall jag och Filippa. Brorsan sov mest i vagnen. En sväng in på jobbet blev det också. En banal grej att göra kan tyckas. Åka lite buss. Men det framstår som ett helt äventyr för små barn.

Nästa arbetsdag är den 13 januari 2014. Idag började alltså min pappaledighet som precis som sist varar i fyra månader. Det känns såklart fantastiskt att än en gång få möjlighet att vara pappa på heltid. Det är en svårbeskrivlig resa man gör (sett med erfarenhet av senast). Den går de flesta dagar från himmel till helvete och tillbaka upp igen. Ibland flera gånger. Summa summarum är det det bästa som kan hända en pappa-barn-relation. Något speciellt uppstår. Förståelse, respekt och kärlek är tre ord som dyker upp.

Några stora planer har ännu inte gjorts upp. Klart är i alla fall att Bettina kommet vara hemma mycket mer än sist eftersom hon idag påbörjar sina högskolestudier till ekonom. Även om det är mkt plugg så är det mer fritid än heltidsjobb 9-18. Det är vi glada för här hemma.

Vi började ledigheten med att följa Filippas vilja. I morse kom hon på att hon ville till biblioteket. Så dit for vi på eftermiddagen, läste böcker, ritade och klädde ut oss.

Nu är det nära. Filippa har den sista veckan tagit jättekliv mot att klara sig utan blöja. En dag slog det bara över. Det var som att hon plötsligt greppade och använde allt det som vi pratat om i ett par månader.
En annan bidragande faktor är den belöningstrappa som Bettina fixat. Den är enkel. Tio kiss eller bajs i toaletten och sen får hon ett Pippi-hus med tillhörande figurer. Varje steg hon tagit har i sin tur belönats med en guldstjärna att klistra fast på pappret. Det har verkligen motiverat henne. I skrivande stund är det bara ett steg kvar. Sen är det utdelning.

Stora, duktiga Filippa!

---

Midnattsloppet blev en liten besvikelse. Åtminstone resultatmässigt. Sprang in på 50:13. Under 50 var målet så det var ju nära men det är ändå retande. Trodde jag hade kontroll på läget via min Runkeeper men den beräknade kilometertiderna på en längre sträcka eftersom gps:en hängde med dålig mellan husen. Hade inte kapacitet för en väldigt mkt bättre tid men hade kunnat ta mig under 50 med bättre koll. Får bli bättre till nästa år.

Själva arrangemanget var kanon. En mäktig upplevelse att i mörkret tillsammans med 30 000 personer springa runt i en av världens vackraste städer och på vägen dessutom bli framhejad av tusentals människor längs vägen. Ett proffsig ordnat lopp från början till slut.

Vårt hotell Marriot Courtyard på Kungsholmen var även det toppen. Allt från rum till service till frukost var av högsta klass. Inte sista gången vi bor där.

Stort tack till mormor, morfar och moster som kom hit och vaktade barnen. Otroligt skönt att kunna lämna över i så trygga händer.
Gör att man kan slappna av maximalt på en sådan där hotellutflykt som är rätt viktig för ett par föräldrar som knappt fått sova på två veckor.

Lite blandade bilder från helgen:

Ikväll smäller det. Midnattsloppet. En mil upp och ner för backarna på Söder i Stockholm. Allt hade känts toppen om det inte vore för den förkylning som jag dragits med sen i söndags. Förmodligen orsakad av några dagars blött feativalande.

Formen känns således väldigt osäker. Men målet är ändå att ta mig runt under 50 minuter. Återstår att se hur mycket förkylningen påverkar kroppen.

Det jag ser fram emot mest är att krypa ner i en hotellsäng inatt och s-o-v-a. Felix är inne i en märklig sömnperiod och sover väldigt oroligt och har fått sova mellan oss hela veckan och vaknat i snitt 05:15. Därför känner jag mig just nu lika utsövd som en påse skit. Också en del i den perfekta uppladdningen.

Tur att han är söt:

Den gångna helgen var det åter igen dags för en given metal-höjdpunkt numera. Getaway Rock Festival drog in i stan för fjärde året på raken med band som System Of A Down, Deep Purple, In Flames, Lamb Of God och Killswitch Engage. För att nämna några.

Som lök på laxen kom tre av mina bästa vänner till staden och bodde hemma hos oss. Blev tre toppendagar trots att det regnade en hel del. Musik, öl, grill och umgänge. Vad kan man mer begära?
Jo, en underbar sambo som håller koll på barnen och styr upp det mesta här hemma under tiden. Och dessutom står ut med fyra smutsiga och öldrickande karlar i fyra dagar.
Jag är väldigt tacksam.

Tänkte jag skulle rangordna festivalens tre största ögonblick enligt mitt tycke.

1. System Of A Down
Vilka proffs. Vilka superstars. Utan ett enda mellansnack går de upp och bara levererar. Klimax nås under 'Toxicity' då över 10 000 pers går bananas och sjunger allsång samtidigt.

2. In Flames
Det har spöregnat hela dagen. Men set är likförbannat smockfullt framför stora scenen när IF går på 23:30. Jag vet inte hur många gånger sångaren Anders Friden tackar oss i publiken för att vi orkade vara kvar. Dessutom bjuder de på en riktigt energifylld spelning med höjdpunkter som The Hive, System och givetvis den gjutna avslutningen My Sweet Shadow med tillhörande jättefyrverkeri.

3. Lamb Of God
De är bland det bästa som finns i metalväg just nu. De bara manglar. Trummorna smattrar, riffen haglar och publiken öser på.

Inte ens nära (tyvärr). Deep Purple.
Gääääääääsp. ZzzzZZzzzzzzz. Ungefär så känner man sig när de avverkat fyra instrumentsolon i anslutning till lika många låtar i inledningen. Tror de att det är vad en publik törstar efter 2013? Eller skiter de bara i det? Smoke On The Water var i alla fall bra.


Ett par bilder från helgen:

Felix är inne i en väldigt besvärlig period. För att uttrycka det i korta och sansade ordalag.
Han är väldigt mycket ivrigare och modigare (eller dummare) än sin syster i samma ålder. Han ska vara på de flesta ställena. Fast han inte kan. Han vill äta själv. Fast han inte kan. Han vill gå. Fast han precis har lärt sig att krypa. All denna vilja kombinerat med oförmåga skapar en väldigt missnöjd Felix. Nästan konstant. Det tar sig uttryck i ett gnällande läte som tar sig igenom det mesta. Inte skrik. Inte gråt. Gnäll. De skulle kunna använda det som tortyrredskap på Guantanamo. Till slut knäcks man. Jag lovar.

Mister missnöjd skapar i sin tur en väldigt utmattad pappa i slutet av en dag då dessutom en Filippa på högvarv ska sysselsättas. Och 25-30 grader i skuggan på det.

Skönt då att se glädjen i hans ögon när Bettina på kvällskvisten hjälper honom att gå lite. Det kommer inte att dröja länge...