Robin Persson

Orden i rubriken ser jag kanske ut att tänka när bilden ovan togs den 28 november 2010. Det gjorde jag inte. Jag sa dem inte heller. För jag hade ju där och då inte den minsta aning om hur livet skulle var de närmaste fem-sex åren.

Orden i rubriken skulle i så fall varit riktade till Bettina. Av den enkla anledning att barn gör saker med ett förhållande. Det sätts på prov. Att få två barn med två års mellanrum sätter saker på spel ordentligt. Sömnlösa nätter, skrikiga middagar, sociala uppoffringar och syskontjafs som driver en till vansinne på tre sekunder. Några av de grejer som är frön till konflikter och som tagit kål på otaliga förhållanden.

Men på något sätt har vi klarat det. Om man nu kan påstå att vi är ute på andra sidan tunneln. Men jag törs nog påstå det. Sista puckeln var nog när Felix slutade med blöjor i vintras och att han nu fixar mycket själv (men inte allt). 

Det är i de allra flesta stunder väldigt lätt att hitta på saker med dem numera. Att det bara är 24 månader mellan dem har nog en del med det att göra. De kan verkligen leka tillsammans på ett sätt som man inte riktigt trodde för ett par år sedan. 

Hur man tar sig igenom tunneln? Bra fråga. Men ett ord poppar upp: Teamwork. Lagarbete. I ett lag gör man saker tillsammans. I ett lag gör man individuella uppoffringar för gruppens bästa. I ett lag har man förståelse och respekt för varandras situation. Och såklart massor med kärlek. Annars går det inte.

Men bara för att man är ute ut tunneln betyder det inte att allt är över. Att det går på räls. Filippa sa till exempel härom dagen till sin moster Helén att hennes "liv är snett". Fem och ett halvt år gammal. Hur tacklar man det? Massor med kärlek oxå trygghet börjar vi med i alla fall. Stora barn - stora problem, brukar de säga. Jag antar att det ligger något i det. 

Fortsättning följer.