Felix
I lördags hände det. Lillebror Felix kom till världen. Vår son. Min son.
Det blev som jag tippade, natten mellan fredag och lördag. Det dröjde visserligen till 11:49 på lördagen innan han var född men helt okej känsla ändå.
Strax efter fem på lördagsmorgonen vaknade jag av att Bettina knuffar mig försiktigt och säger "det är nog dags nu, Robin". Ut och skotta av bilen, ringa mamma som bokade första bästa tåg. Filippa vaknade och fick frukost på soffan. Bettina satt och sade åt mig vad jag skulle göra härnäst. Sådär pass tidigt är jag lätt förvirrad i vanliga fall. Lägg därtill en stundade förlossning och jag kan betraktas som närmast apatisk. Men jag lyder order i alla fall.
Filippa lämnades in till grannarna Pär och Therese (den bästa barnvakt man kan tänka sig) vid åtta och vi for mot sjukhuset i den decimeterdjupa snön som fallit under natten.
Väl där gick allt ganska fort. Vi fick ett rum nästan direkt och bara någon timme senare var krystvärkarna igång. En rolig detalj är att vi fick exakt samma rum som när Filippa föddes. Snacka om tryggt. Bettina fick lustgas som funkade bra till en början. Men snart var den lönlös och hon begärde epiduralbedövning (som hon fick med Filippa). Men dit hann vi aldrig. När narkosläkarn kom 20 minuter senare sa barnmorskan: "du kan vända, här ska det födas barn".
Från och med detta gjorde Bettina ett osannolikt bra jobb. Jag kan omöjligt föreställa mig smärtan i hennes kropp när 4,7 kilo Felix skulle krystas fram. Ungefär 10-15 minuter efter att läkaren var inne var han född. Jag stod bara där och försökte peppa och visa stöd. Men att se Bettina lida så var stundtals väldigt jobbigt. Helt utan kontroll.
Den sista delen var mest dramatisk. Felix fastnade i läget där syrebrist en stor risk. Barnläkare kallades in och under några sekunder trodde jag det skulle gå riktigt illa. Men Bettina gjorde en sista hjälteansträngning och han var ute. Andningen kippade igång efter några sekunder och jag kikade efter och såg en liten pung på det lilla barnet. Då släppte alla känslor och tårarna rann. Precis lika känslosamt och tömmande som sist. Obeskrivligt. Inget som ens kan jämföras med Bettinas upplevelse och insats såklart, men jag hjälpte till så mycket jag kunde. Klippte även denna navelsträng.
Jag har fått frågan många gånger om jag inte hoppas på en son eller om det kändes extra bra där när jag visste.
Men jag kan på heder och samvete säga att innan, under hela förlossningen och efter så spelar det inte den minsta roll. Det enda som betyder något är att Bettina ock barnet klarar sig bra genom den riskfyllda del som förlossningen trots allt är. Så när allt det var klart får man ju tid att tänka efter.
Och det är klart. Jag skulle ljuga om jag inte, med facit i hand, erkände att känslan av att nu också vara far till en son, är speciell.
Filippa har tagit emot Felix bra. Vi har försökt göra det hela så odramatiskt som möjligt. Filippa har fått utforska själv och närma sig på eget initiativ. Det har bara gått ett par dygn, men hon verkar redan vara medveten om Felix närvaro och nyblivna plats i familjen. När jag ock Filippa var unna på jobbet en snabbis igår fick hon frågan om hon hade fått en lillebror. Svaret var lika snabbt som logiskt : "ligge o pober" (ligger och sover).
Och ja. Det stämmer bra. Felix äter och sover just nu. Vaken på nätterna och sover mest på dagen. Vi hjälps åt så gott vi kan och jakten på någon form av rutiner har börjat.
