Robin Persson

Hjärtat fick en chock.
Det är inte bara Thomas Brolins bevingade ord ur 1994 års SVT-VM-krönika. Det beskriver också ganska bra hur jag kände mig när jag öppnade ett av paketen när vi firade min födelsedag i torsdags.



Hade precis öppnat paketet med en domkraft i som var typ det enda jag önskade mig och var mycket nöjd. Att döma av utseendet på nästa paket (inslaget i ett mycket fint papper) förväntade jag mig en bra bok eller något i den stilen.
Där i låg en iPad2.
Jag höll helt allvarligt på att trilla baklänges och tårarna samlades i ögonen. Jag har länge pratat om att vi ska köpa en när vi får råd. Att jag skulle få en i 27-årspresent var det sista jag hade väntat mig.

Precis efter det att bilden är tagen var jag tvungen att sätta mig ner för jag blev alldeles darrig.

Sen blev det kramkalas.

Vet inte hur jag ska kunna tacka Bettina, hennes familj och mina familjer för presenten. Får väl jobba av den. Och så har jag förbjudit dem att köpa något innan jag fyller 30.
Då blir en blombukett bra.

I alla fall. Såhär ser maskinen ut:

Enda skillnaden är att min har en vit ram. Och i mitten, nästan längst upp på baksidan står det "Du är världens bästa!" Beställer man från hemsidan som Bettina gjorde får man göra en unik inskription.

Anledningarna till att äga en iPad är många, men den främsta är nog enkelheten att kunna surfa på en hyfsat stor skärm var som helst i hemmet. Igår installerade jag trådlöst internet här hemma så nu kan vi sitta vid teven och kolla tablån, vädret eller live-kommentera ett teveprogram. Framtidens tevetittande (enligt några höjdare på ett seminarium vi var på med jobbet i stockholm tidigare i år).

---

I måndags började jobbet.
Två dagar har jag nu betat av och det känns riktigt bra att vara tillbaka. Men dagarna känns väldigt långa sista kvarten och cykelfärden hem.
Då vill man bara snabbt, snabbt hem och krama om tjejerna. Finns inget som slår känslan att möta Filippas blick innanför dörren. Hon känner verkligen igen mig och blir glad av att jag kommer hem.
En obeskrivlig känsla.

---

Brukar sällan lämna ett blogginlägg utan en bild på Filippa.
Och inte heller den här gången.



En bild från ikväll när hon utövar sin favoritsyssla. Att gå. Paradoxalt nog kan hon ännu inte utföra sin favoritsyssla på egen hand. Därför får någon av oss jublande föräldrar hjälpa till. Ryggslutet jublar lite extra.