Robin Persson

Den senaste tiden har det mesta i den här spalten handlat om Filippa.
Inte så konstigt kanske. Hon är ju ett litet underverk.
Men nu ska det handla om hon som dragit det tyngsta lasset och varit allra tapprast de senaste veckorna.
Min underbara Bettina.

Varken veckorna före eller efter förlossningen har jag hört henne yttra ett enda negativt ord om graviditeten eller att behöva amma en gång till klockan fyra på morgonen. Visst, det kanske inte har varit kullerbyttor av glädje varje gång. Men aldrig ett ont ord.
Och det är så typiskt henne. Alltid energin på rätt sak.
Under förlossningen var hon helt otrolig. Totalt fokus på andning under värkarna och inte ett knyst om att det gjorde ont eller att hon var trött. Och under krystningarna på slutet tryckte hon på så mycket hon orkade fast hon knappt hade ork kvar. Utan ett enda knyst.
Återigen, alltid energin på rätt sak.

Och jag är så innerligt imponerad.
Det hon gör nu och har gjort för att få Filippa till världen är visserligen något som många, många kvinnor gjort före henne men det ska för den sakens skull inte underskattas. Det hon går igenom är en stor uppoffring både psykiskt och fysiskt.
En bedrift som jag alltid ska beundra henne för.


Från förlossningen. Lugn och sansad.


Igår kväll. Fortfarande lugn och sansad. En fantastisk mamma.

---

På måndag far vi hemåt.
Nära på två veckor ska spenderas i hemmatrakterna med våra familjer, släkt och vänner. Ska bli riktigt härligt. Senast vi var hemma var den 25 september. En mindre evighet sen känns det som. Och ett barn har vi med oss hem också. Det är den största skillnaden jämfört med förra gången i stan.

---

Då var det semester igen. Efter tre dagars jobb kunde jag äntligen vara kvar hemma igen och pyssla om mina tjejer. Det har känts bra att jobba. Jag känner efter ett par veckors frånvaro att jag verkligen trivs på min arbetsplats.
Men inget slår att komma hem igen till familjen och få hålla om Filippa igen.