A dream come true
Man ska ha drömmar i livet. Stora som små. Annars tappar man något viktigt där uppe i skallen. Det som en del multimiljardärer tappar till slut. Typ förståndet.
I alla fall. Om man läst denna sporadiska blogg så vet man att en av mina små drömmar har handlat om Norrland. Under sommaren kom en stor del av den drömmen att infrias. Först var vi ju i Idre, inte så långt norrut men ändå outforskad mark för mig.
Sen dök möjligheten upp att få göra en resa nästan ända upp till målet. Lillebror Marcus hade fått en plats på utbildningen för civilekonomer vid Luleå tekniska universitet och i mitten av augusti skulle ett litet flyttlass avgå till den redan möblerade studentlyan i norr. Trots att semestern var slut kunde jag flytta en annan ledig dag samt övertyga Bettina om att det var en bra idé att åka till Luleå i tre dagar samtidigt som hon tar hand om barnen.
Så en morgon vid femtiden gav vi oss av. Jag, mamma, Tobbe och Marcus i en fullpackad bil. Ganska exakt 100 mil hade vi framför oss de närmaste tolv timmarna.
Sundsvall, höga kusten, Ö-vik, Umeå, Skellefteå och till slut Luleå där vid Luleälvens mynning. Där landets isbrytare har sin bas och där det bara är drygt tio mil till Haparanda.
Förutom att få se allt långs vägen så var det ju också nyttigt att se var min bror ska tillbringa den närmaste fyra åren. Och förhoppningsvis blir det fler resor dit. Kanske med familjen i bil, men det kan nog också bli flyget upp för en hockeyhelg framöver.
Målet då? Det är ju att fortsätta en bit till, se Malmberget, en stad som i skymundan av Kiruna håller på att utraderas helt av gruvan. Fortsätta upp mot Kiruna, Treriksröset och sen åka inlandsvägen hem.
Men det tar vi en annan gång.
Sommaren
Tillbaka på jobbet sedan en vecka tillbaka. Direkt ska man inför frågvisa kollegor försöka sammanfatta 30 dagar i några meningar. Man ger nog ett ganska förvirrat intryck.
Vi slog till med tidig semester i år. Redan efter midsommar gick både jag och Bettina på fyra veckors ledighet. Efter en dag med Filippas bästis Greta på Astrid Lindgrens värld gick vi in en femdagars bröllopsbonanza.
I vintras fick jag och Bettina frågan av vännerna Emil och Hanna om vi ville vara toastpar på deras bröllpsfest. Sådant tackar man ju inte nej till. Det är ju ett hedrande uppdrag som inte vem som helst får. Men hela våren låg det en liten oro malande i bakhuvudet. Man måste ju vara så rolig som toastmaster, var min första tanke. Och jag är ingen "rolig person" som drar spontana skämt till höger och vänster. Mer och mer tänkte jag att det här är verkligen utanför min komfortzon. Men dom säger ju att det är den man ska gå utanför ibland.
Och tack vare bra uppstyrning från bröllopsparet, några bra dagar med förberedelser i festlokalen och planering av körschema tillsammans med Bettina de två sista (väldigt sena) kvällarna innan dagen D så gick det vägen. Vi lotsade gästerna och brudparet genom en sextimmars sittning på ett fullt godkänt sätt.
Kul var det och en bra erfarenhet. Men efteråt var det rätt skönt att svepa en öl och släppa det ur bakhuvudet.
Och sen då? Semestern hade bara börjat. Jag minns inte den andra veckan så noga, men vi pustade nog ut, åkte på ett par utflykter, betade av Kolmården och lite sånt.
Sen bar det av till Idre en vecka. En sommarsemester på en vinteranpassad anläggning. Det är faktiskt mycket bättre än vad det låter. Bettina har varit iväg med sin familj flera år när hon var mindre och vi har länge pratat om att prova det vi också. Vi fick också med oss Bettinas föräldrar och syster och hyrde in oss i en sexbäddars stuga mitt i byn för en struntsumma. Och även om vädret var väldigt växlande så blev det en toppenvecka med massor av friskluft, aktiviteter för barnen och korsord och kortspel på kvällarna. Att renar gick runt bland husen och betade var en liten bonus som förstärkte upplevelsen av sommar på fjället. Speciellt kommer jag att minnas vandringen uppför fjälltopparna Städjan och Mulen. Vilka otroligt fina naturupplevelser. Måste upplevas. Och såklart Filippas glädje när vi för tredje gången på fyra dagar besökte Idress lilla äventyrsbad. Vi var där efter kvällsmaten och hon trodde knappt det var sant när jag sa att klockan var åtta på kvällen när vi plaskade runt där. Ett minne vi bär med oss ända in i mörka november.
Och så var det bara en vecka kvar. Den ägnade vi åt småpyssel hemma, umgänge med vänner och ett par fina dagar på stranden, bland annat blev det debut på havsbadet Jogersö i Oxelösund.
Nu är ju juli precis slut och sommaren är egentligen inte alls slut. Men lite så känns det när de där berömda rutinerna kommer tillbaka. Väckarklocka, förskolelämning, jobb, lunch, mer jobb, hem och få ordning på hemmet innan barnen ska i säng.
Nu ser vi faktiskt fram emot februari. Då bär det av till Thailand i tre veckor.
Några bilder som får komplettera raderna ovan:
See you on the other side
Orden i rubriken ser jag kanske ut att tänka när bilden ovan togs den 28 november 2010. Det gjorde jag inte. Jag sa dem inte heller. För jag hade ju där och då inte den minsta aning om hur livet skulle var de närmaste fem-sex åren.
Orden i rubriken skulle i så fall varit riktade till Bettina. Av den enkla anledning att barn gör saker med ett förhållande. Det sätts på prov. Att få två barn med två års mellanrum sätter saker på spel ordentligt. Sömnlösa nätter, skrikiga middagar, sociala uppoffringar och syskontjafs som driver en till vansinne på tre sekunder. Några av de grejer som är frön till konflikter och som tagit kål på otaliga förhållanden.
Men på något sätt har vi klarat det. Om man nu kan påstå att vi är ute på andra sidan tunneln. Men jag törs nog påstå det. Sista puckeln var nog när Felix slutade med blöjor i vintras och att han nu fixar mycket själv (men inte allt).
Det är i de allra flesta stunder väldigt lätt att hitta på saker med dem numera. Att det bara är 24 månader mellan dem har nog en del med det att göra. De kan verkligen leka tillsammans på ett sätt som man inte riktigt trodde för ett par år sedan.
Hur man tar sig igenom tunneln? Bra fråga. Men ett ord poppar upp: Teamwork. Lagarbete. I ett lag gör man saker tillsammans. I ett lag gör man individuella uppoffringar för gruppens bästa. I ett lag har man förståelse och respekt för varandras situation. Och såklart massor med kärlek. Annars går det inte.
Men bara för att man är ute ut tunneln betyder det inte att allt är över. Att det går på räls. Filippa sa till exempel härom dagen till sin moster Helén att hennes "liv är snett". Fem och ett halvt år gammal. Hur tacklar man det? Massor med kärlek oxå trygghet börjar vi med i alla fall. Stora barn - stora problem, brukar de säga. Jag antar att det ligger något i det.
Fortsättning följer.
Try
Såhär på den internationella kvinnodagen finns det anledning att fundera lite. Jag är ju far till en blivande kvinna.
Filippa Persson.
I en perfekt värld hade ju den här dagen inte behövt finnas i almanackan. Men den är ju långt ifrån perfekt, som vi vet. Kvinnor har på grund av sitt kön diskriminerats sedan urminnes tider och förtrycks ju i många länder än idag av samma anledning. I Sverige vill vi kalla oss världens mest jämställda folk. Men likförbannat ser vi svart på vitt hur kvinnor idag, till exempel, på många håll har sämre löner för samma arbete. Vilket är helt bisarrt när man tänker på det.
Men Filippa kommer ju möta andra aspekter av hur det är att vara kvinna (eller tjej) långt tidigare i livet. Hon kommer tidigt att möta "krav" på hur ska klä sig (det har hon i viss mån redan gjort), att hon ska måla sig i ansiktet, att hon helst ska ha en viss kroppsfigur. Och så vidare. (Eftersom jag är man ska väl tilläggas att jag omöjligt kan veta allt om hur det är att växa upp som kvinna, men vissa saker kan man ändå föreställa sig)
Jag kan som förälder inte göra ett skit åt allt det hon kommer att möta på den lååånga vägen mot vuxenlivet. Det är verkligheten och så samhället ser ut. Utvecklingen av sociala medier gör verkligheten inte mindre komplicerad. Den parallella verklighet som idag finns i skolorna och i barns och ungdomars liv var inget som jag var med om. Jag vet bara att den (med all säkerhet) kommer att utgörs ytterligare en knepig dimension av mina barns uppväxt.
Men det jag kan göra är att försöka ge henne verktygen, modet och självständigheten att våga göra egna val och (när hon vill) gå sina egna vägar. En exakt instruktionsbok för detta finns såklart inte.
Jag tror att det, som i många andra fall när det gäller barnuppfostran, i första hand handlar om trygghet och sunda värderingar. Och att som föräldrar vara goda förebilder. Pratar vi jämställdhet så är det ju en bra början (och förmodligen en av hörnstenarna) att visa att till exempel både mamma och pappa städar, tvättar och lagar mat. Att man delar på sysslorna i hemmet helt enkelt. Det är jämställdhet om något.
De här tankarna började mala i skallen härom dagen när jag hörde en låt på radion. Texten i Colbie Caillat's hitlåt "Try" säger faktiskt en hel del om vad allt detta handlar om.
Filippas resa mot allt det där ute i världen har bara börjat. Att få vara en del av den är helt fantastiskt och skrämmande på samma gång.
Vår historia
I helgen for jag och Bettina till Stockholm. Hotell, shopping, middag och bio. Väldigt trevligt och mysigt, bortsett då kanske från att Bettina på lördagseftermiddagen kroknade ordentligt i vad som visade sig vara halsfluss.
Karl XII:s hatt och blodiga handskar.
På kvällen, när Bettina hade några någorlunda pigga timmar så åt vi på det trevliga italienska stället Vapiano i gamla stan. Sen tog vi tunnelbanan till Medborgarplatsen och gick på bio. The Revenant med Leonardp DiCaprio rekommenderas varmt, dock inte för folk med björnskräck. Med denna rulle i ryggen måste väl ändå Leo kamma hem sin första Oscar?
Hjälp med paketöppningen fick han såklart.
Först fiskades ett par läskiga drag upp.
Och sen rullen som ska göra underverk på fiskeresan i Norge.
Trevligt så långt, men efter mat och efterrätt kräktes Felix. Verkar inte vara magsjuka men han har haft öroninflammation några dagar och inatt kom febern på nytt. Vi var hos doktorn i fredags som rekommenderade Ipren och nässpray tills vidare. Men det har knappast blivit bättre och snart blir det nog ett nytt besök och fråga om penicillin.
När Bettina låg och vilade på rummet passade jag på att göra ett besök på Livrustkammaren på slottet, bara 200 meter från vårt hotell i gamla stan. Idag är det ett museum men när det begav sig var det de gamla kungarnas rustkammare där deras personliga vapen och rustningar var samlade.
På utställningen finns autentiska kläder och rustningar som de burit genom århundradena. Underkläderna som Gustav II Adolfs plundrade lik bar när det hittades på slagfältet i Lützen 1632. Gustav Vasas hjälm och krona som han bar när han drev bort Kristian Tyrann och grundade det moderna Sverige på 1500-talet. Uniformen, handskarna och hatten som Karl XII bar när han skjuts i huvudet vid belägringen av Norge 1718. För att ta några exempel. Jag må vara lite historienördig, men det är ju helt otroligt att dessa föremål finns kvar och att de ligger där flera hundra år senare som det yttersta beviset på vår rika (och blodiga) historia. Och sedan några veckor tillbaka är det dessutom gratis inträde.
Visst, jag förstår ju att dessa kungars och drottningars öde inte är det viktigaste vi har att tänka på i dessa tider.
Men vissa omständigheter kan ändå vara bra att ha koll på. Som att ovan nämnde (och ofta av högerextremerna hyllade) Karl XII egentligen var en rätt misslyckad typ först med fiaskot i Poltava och sedan den rätt onödiga belägringen av Norge som ju också blev hans död. Direkt efter hans död slöts ju fred och ett krigstrött Sverige drog sig tillbaka.
Så Livrustkammaren rekommenderas varmt för den som är det minsta intresserad av vårt lands förflutna.
Det skönaste av allt var att gå runt där helt själv, utan barn. Jag noterade med nöje många andra föräldrars desperata blickar som man själv stått med många gånger när de för femte gången sagt till sina barn att inte röra montern med drottning Kristinas klänning i. Vad det lider ska jag såklart försöka få med mina barn dit, men det får vänta några år.
---
Väl hemma så åkte jag och Felix till Pappa och Eva, där Filippa sovit över, för att gratta vår pappa och farfar på 60-årsdagen lite i efterskott. En påkostad fiskerulle fick han och verkade mycket nöjd. Det är han väl värd.
Hjälp med paketöppningen fick han såklart.
Först fiskades ett par läskiga drag upp.
Och sen rullen som ska göra underverk på fiskeresan i Norge.
Trevligt så långt, men efter mat och efterrätt kräktes Felix. Verkar inte vara magsjuka men han har haft öroninflammation några dagar och inatt kom febern på nytt. Vi var hos doktorn i fredags som rekommenderade Ipren och nässpray tills vidare. Men det har knappast blivit bättre och snart blir det nog ett nytt besök och fråga om penicillin.
Det har även mamma Bettina fått mot halsflussen och hon är sängliggandes samtidigt som Felix sover bredvid mig i soffan (blev inte många timmar inatt).
Ljuspunkten är en glad och pigg Filippa som jag skjutsade till förskolan i morse.
Nu får vi se om jag klarar mig från halsflussen.
Spännande. Vabruari hette det va?
Blöjfritt
För första gången på drygt fem år är vårt hem fritt från blöjor och stinkande påsar utanför dörren. Det är ganska skönt kan jag säga, utan att gå till överdrift.
Blöjfrie Felix i startblocken.
Felix process från blöjbarn till kalsongkille har gått oväntat snabbt. Några olyckor var det i början här hemma, men det berodde mest på mig och Bettina när vi inte var bestämda nog att "tvinga" honom på toaletten innan han vant sig vid att säga till själv.
Och på förskolan har det också gått oväntat bra hittills, de flesta olyckor har skett för att han inte lyckats pilla ner "snobben" (som han kallar den) ordentligt så kisset runnit ut på byxorna.
Härom kvällen bestämde han sig också skälv för att sluta med nattblöja. Har gått över förväntan där också, men precis som med Filippa tar vi för vana att ta upp honom till toaletten när vi går och lägger oss. Inga problem för barn att kissa i sömnen, har man lärt sig.
Så nu står vi här med två barn som blir allt större. Det är verkligen blandade känslor kring det. Samtidigt som det är skönt att slippa t.ex byta bajsblöjor (OBESKRIVLIGT SKÖNT FAKTISKT), så är det lite jobbigt att tiden med dem som våra små underbara, kramgoa barn snart är över. Visst väntar härliga tider framöver också, men det finns inget som går att jämföra med en liten tvååring som kryper upp i famnen på en och gosar in sig.
Sista projektet på Felix är nu nappen. Vi håller långsamt på att förbereda honom mentalt på att den ska lämnas till Bamse i vår när vi besöker Kolmården. Återstår att se hur det går.
Blöjfrie Felix i startblocken.
Förskoleklass
"Ditt barn fyller 6 år under 2016 och kan börja förskoleklass till hösten."
Filippa med ett par av femårspresenterna, Frost-diadem och Legohus.
De börjar kunna det här nu.
Foto-Lars visar kameran.
Den inledande meningen på pappret från Katrineholms kommun läser jag både två och tre gånger. Det är ju Filippa de syftar på. Men det är till en början lite svårt att ta in. Det andra pappret i kuvertet ska man fylla i för att söka plats på fritids.
Det är ju liksom inte länge sen hon började på sin första förskola uppe i Gävle och nu är hon på god väg in i grundskolan. Ärligt talat vet jag inte allt för mycket om vad som händer under året i förskoleklass, men jag antar att det är som en blandning av förskola och första klass. Sexårsgrupp deluxe typ, eller kanska samma sak. Det visar sig.
Det här året går hon ju på Pandan, i princip vägg i vägg med lokalen där hon ska gå i höst. Det är bara femåringar på Pandan och de flesta av dem hon går med nu kommer hon också börja första klass med nästa höst. Tiden hittills på Pandan har varit över förväntan. Stället hade dåligt rykte innan pga rörig personalsituation. Men utifrån vad vi sett så verkar det funka bra och Filippa trivs och har fått många nya vänner. I början av hösten kom hon hem varje dag och berättade om en ny kompis. Sådant värmer.
Varje dag går de på två led och äter lunch i den matsal som de ska gå till de kommande åren i skolan. En sådan liten sak känns jättenyttig inför framtiden.
Förhoppningsvis är de ett sammansvetsat gäng som i höst tar det första lilla steget mot studenten 2029 (om jag räknat rätt).
---
I dag var jag ledig. Har lediga vardagar inlagda inlagda lite då och då eftersom vi jobbar på så kallad produktionsarbetstid så jobbar vi lite för mycket per kvartal och det måste jämnas ut.
Barnen har länge undrat hur det ser ut på pappas jobb. Framförallt Filippa har frågat. Så idag åkte vi dit. Först en sväng in på Max vid Tuna Park i Eskilstuna och sen in till redaktionen en sväng. Jag har av naturliga skäl pratat en del om barnen på jobbet så även mina jobbarkompisar tyckte det var kul med besöket. Nu är det ju inte så stor redaktion utan som en trerumslägenhet ungefär, så för barnen var det inte mycket att se. Studio och allt ligger ju i Norrköping. Men de tyckte det var kul i alla fall och nu vet de var jag håller hus om dagarna.
Foto-Lars visar kameran.
---
Även Felix växer ju. Under sommaren och hösten plockade vi bort hans kära tupplur mitt på dagen och nu pågår projekt blöjfri. Filippa var redan blöjfri vid det här laget men det är vanligt att killar är lite senare. Sista veckorna har vi kört på hårdare och nu är han utan blöja på förskolan också. Der går ganska bra, men det gäller att påminna honom och ofta tvinga honom upp på toalettstolen. Då dröjer det inte mång sekunder innan det börjar skvala.
Norrland
Jag har en dröm.
Där E4 tar slut.
Den handlar om Norrland. Om att sätta sig i en bil och åka norrut långs E4 och inte vända förns i Haparanda.
Jag vet inte varför, men det handlar nog mycket om att jag vill se den halva av mitt land som jag aldrig sett med egna ögon. Östersund är mitt rekord vad gäller nordliga resor. Jag var där uppdrag av TV4 Gävle/Dalarna som jag intervjuade Anna Haag och Bettan Högberg inför vinter-OS 2010. Östersund, det är väl ungefär halvvägs upp i Sverige och det duger inte.
Höga kusten, de vidsträckta landskapen, de många avfolkade städer längs vägarna som än sålänge bara är några bokstäver på kartan. Alla myggor. Det finns massor att se.
Jag har pratat om resan med Bettina några gånger men de som känner henne vet att hon helst åker söderut när det vankas semester (med undantag för Idre). Jag tänker fortsätta att tjata. Faktum är att jag också skulle kunna åka helt själv. Men det är ju trevligare med sällskap naturligtvis och ska hela familjen med så ligger det ett par år bort i tiden. Barmen är ännu inte riktigt kompatibla med långväga bilsemestrar.
Målet för resan är för övrigt Kiruna. Men då måste man som sagt vända i Haparanda och ta E10 norrut. På hemvägen kan man sedan välja antingen söderut genom Norge eller inlandsvägen E45.
Men får bli en senare fråga.
---
Det var ju längesen det skrevs något i den här bloggen. Tidsbrist och ointresse kan vara förklaringarna, precis som tidigare. Men ska försöka bättra mig. Inte minst för min egen skull. Jag tycker nämligen det är trevligt att läsa den själv då och då. Som ett eget livsarkiv eller något. Men det bygger ju på att man skriver en rad och kastar ut en bild emellanåt. Det är målet för året.
Avslutar med en bild från julafton. Barnens moster Helén lyckades fånga ett sällsynt ögonblick av stillhet där i fjällstugan.
Köket, del 3
Köksprojektet tickar nu upp mot två månader sedan starten i påskas. Tack och lov så närmar vi oss slutet på resan. Och med tanke på att vi också renoverat och inrett rummet bredvid så är det inte så lång tid om man dessutom väger in barn, heltidsjobb osv i ekvationen.
Rivning av golv i blivande matsalen.
Sent samma kväll.
Färdigt.
Från kökshållet. Bilden tagen för två-tre veckor sedan.
De första möblerna på plats. Bettina fixar stolarna till matbordet (hon gjorde också ett grymt jobb med att måla hela rummet när jag var bortrest en vecka mitt i allt).
Förra veckan: Farsan donar med plankorna vi fixar ihop taket med. Eftersom det satt väggskåp på samma plats innan så var det ej satt spånt. Nyansen i den nya färgen är ljusare så antagligen måste vi måla om hela taket. Men det kan vi roa oss med i höst.
Byte på megaflygplatsen Schiphol på vägen dit. Jag hann med.
Framme på hotellet efter en lååång resdag.
Kursen igång. Philip Bromwell från irländska RTE (deras SVT) pratar.
Liten utflykt första kvällen till byn Blackrock precis vid havet. Tidvattnet långt ute som synes.
Filmande av en nedlagd hockeyarena.
Redigering.
Pubkväll med hela kursgänget.
Invigning av konferens i Dundalks gamla fängelse.
Avslutning av kurs och konferens i Guinness bryggeri, mitt i Dublin.
Det som återstår nu är bara kosmetiska detaljer som taklister i båda rummen och lite fix i taket där fläktröret går upp.
Vad det hela landat på i kostnad har jag inte riktigt hundra koll på men en uppskattning är någonstans mellan 80-90 000 kr. Jag måste ta en koll med ekonomiansvarige för mer exakt siffra. Men då räknar jag in saker som (ett ganska dyrt) golv i den nya matsalen och nya element till båda rummen. Så pengarna har rullat, men det är såklart värt allt.
Antalet timmar som under våren tillbringats i de båda rummen har jag inte alls koll på. Men det är förmodligen ett skrämmande högt antal. Tur att radiosporten finns (jag såg t.ex inte en minut av hockey-VM på tv).
Kastar upp lite bilder här nu på det till 92% färdiga köket/matrummet.
Sent samma kväll.
Färdigt.
Från kökshållet. Bilden tagen för två-tre veckor sedan.
Förra veckan: Farsan donar med plankorna vi fixar ihop taket med. Eftersom det satt väggskåp på samma plats innan så var det ej satt spånt. Nyansen i den nya färgen är ljusare så antagligen måste vi måla om hela taket. Men det kan vi roa oss med i höst.
---
En vecka på Irland ja. Det trillade ner som en glad överraskning en morgon i april. Blev erbjuden en eftertraktad plats på en kurs i mobiljournalistik (förenklat: hur man gör nyhetsinslag med bara en mobiltelefon).
Och det var en otroligt lärorik vecka på flera sätt. Dels själva kursen såklart, men också att lära känna massor med kollegor från olika delar av Europa. Och att se ett nytt land och inse att Irland fortfarande är väldigt präglat av konflikten i Nordirland. Kursen var förlagd i Dundalk, bara några mil från gränsen.
Lite bilder:
Byte på megaflygplatsen Schiphol på vägen dit. Jag hann med.
Framme på hotellet efter en lååång resdag.
Kursen igång. Philip Bromwell från irländska RTE (deras SVT) pratar.
Filmande av en nedlagd hockeyarena.
Redigering.
Pubkväll med hela kursgänget.
Invigning av konferens i Dundalks gamla fängelse.
Avslutning av kurs och konferens i Guinness bryggeri, mitt i Dublin.
Köket, del 2
Sakta men säkert växer det nya köket fram. Sedan sist har kaklet tagit plats och det mesta av elen dragits, plus många smågrejor som luckor, handtag och dylikt.
Detaljerna som gör allt värt: breda lådor med anpassade innerlådor i trä med gott om plats för bestick och redskap.
Farsan inleder kaklandet. Jag fortsatte med andra sidan. Lärorikt, minst sagt.
Kakelkväll förra veckan.
Redo för fog.
Belysning under skåp på plats. El till kaffebryggaren framme = viktigt.
Visst tar det tid, men när vi båda jobbar för fullt, jag kommer hem mellan 18 och 18:30 varje kväll, barnen ska i säng och allt. Plus att vi behöver hjälp med det mesta. Då blir det inte mycket tid kvar att spela på. Vissa kvällar har det känts rent av hopplöst och som man tagit ett steg tillbaka. Men nästa kväll har vi tagit två steg framåt och det har känts okej igen.
I kväll har Bert varit här och dragit det mesta av elen och vi har fått igång lamporna under skåpen vilket känns som en sådan där kväll då det är två steg framåt. Nu återstår att få fläkten på plats och koppla in den. Ordna till det upp mot taket runt om, socklar och passbitar.
Sen väntar tapetsering och målning. Plus nytt golv i rummet bredvid och målning där också. Ett par veckors pyssel återstår alltså. Men det blir bra till slut detta.
Farsan inleder kaklandet. Jag fortsatte med andra sidan. Lärorikt, minst sagt.
Redo för fog.
Belysning under skåp på plats. El till kaffebryggaren framme = viktigt.
Köket
Nästa renoveringsprojekt i vårt hus startade i fredags. Sedan dess har vi, med massor med hjälp av familj och vänner, kommit en bra bit. Min käre (och i kväll mycket trötte) far har styrt det mesta av byggandet i vanlig ordning och jag har agerar förste assistent.
Innan allt började i torsdags kväll.
Nu i kväll vid 23 när jag stängde bygget.
Då utan hål i väggen.
Hålet öppnas i fredags.
Vi började i fredags morse med att ta upp ett hål i väggen mellan köket och den framtida matsalen, under tiden rev jag ut ena halvan av köket där vi på lördagen började sätta nya skåp. Det gamla Marbodal-köket från 1987 har bit för bit flyttats ut på altanen.
Nu på söndagsmorgonen började vi bygga på andra sidan köket. Rutinerade elektrikern och tillika farbrorn Bert ryckte in som en hjälte och fixade ny elanslutning till spis, micro och ugn.
De som inte har byggt har skruvat ihop skåp och lådor i rummet bredvid. Riktigt lyxigt att bara kunna gå in och välja och vraka bland färdiga skåp eller lådor.
Under ett värdefullt dygn lördag-söndag var Filippa och Felix hos mormor och morfar i Valla. Blir lite mer effektivt då. Felix är ännu ett vandrande yrväder där det finns nya och spännande saker som verktyg och annat.
Nu är mycket gjort, men nästan lika mycket återstår. Kakel ska dit, belysning ska upp, ett problem med fläkten måste lösas. Nya tapeter ska upp. Osv.
Men nu är det mesta av grovjobbet klart. Tack alla för hjälpen såhär långt!
Innan allt började i torsdags kväll.
Nu i kväll vid 23 när jag stängde bygget.
Annandag påsk i morgon. Jobb för mig. Känns lite surt. Men det är ändå så mycket bättre än hur det var förut med jobb varannan (!) helg. Nu är det bara var fjärde söndag. Går att leva med!
New York City
Så har den kommit och gått. Resan jag fick i 30-årspresent i form av ett pussel. En bit i varje paket. Pusslet visade ett plan till NYC och en viss målvakt i NHL-laget NY Rangers.
Inför nedsläpp i The Garden. Wow.
Jag och en lyrisk Rangers-Henke i en av pauserna.
Löprunda i Central Park. Tidig morgon. Var ju extra lätt att kliva upp tidigt tack vare jetlag.
Lite svettigt blev det trots kylig (-1 grad typ) morgon.
Promenad över Brooklyn bridge.
Och vidare upp genom stadsdelen till bryggeriet med stort B.
Där ägnade vi kvällen åt...öl.
Sista dagen var vi på ett otroligt välordnat museum. 9/11 Memorial, beläget fyra våningar under platsen där tornen stod. Verkligen värt ett besök.
På SAS-flyget hem. En split ny Airbus med fina skärmar att se film på.
En dröm har nu alltså gått i uppfyllelse. Jag har sett en NHL-match live i Madison Square Garden. The wooooorlds most famous arena, som den också kallas.
Nu blev matchen inte riktigt vad vi hoppats på (0-1 till bortalaget Chicago) men hela upplevelsen innan på Rangers-baren "The flying puck" och promenaden in i arenan, atmosfären innan nedsläpp, närkamperna, intensiteten. Allt från första parkett. Det var så att man fick nypa sig i armen.
Resten av tiden (fyra dagar) tillbringade vi på bästa sätt, flitigt turistande runt på Manhattan och i Brooklyn.
Hotellet (Hilton Garden Inn - Central park south) var kanon. Verkligen mitt i smeten vid Broadway. Nära till allt.
Här kommer några bilder från resan:
Löprunda i Central Park. Tidig morgon. Var ju extra lätt att kliva upp tidigt tack vare jetlag.
Lite svettigt blev det trots kylig (-1 grad typ) morgon.
Där ägnade vi kvällen åt...öl.
På SAS-flyget hem. En split ny Airbus med fina skärmar att se film på.
---
Såhär en dryg vecka efter hemkomst har jetlagen släppt. Men det tog några dagar.
Nu inleder vi nästa renoveringsprojekt. Köket ska bytas ut och en vägg ska öppnas mellan kök och den blivande matsalen.
Återkommer med uppdatering från det arbetet.
SVT Nyheter Sörmland
Idag är det måndag. Dock inte vilken måndag som helst i min värld. Det var den första dagen som anställd på Sveriges Television.
Utsikt över redaktionen. Min plats närmast kameran.
Den 11 december stressade jag in på ett hotell i centrala Eskilstuna för intervju angående en av tjänsterna som reporter på SVT:s nya redaktion i stan. Knappt en timme senare åkte jag därifrån ganska nöjd. Det hade i alla fall inte gått dåligt, tänkte jag. De skulle ha det klart till jul sa de. Men det blev försenat och en bra bit in i januari hade jag ännu inte hört något och jag tänkte att det inte blev något och ställde in mig på en fortsättning på SN.
Men en torsdagseftermiddag ringde telefonen. I andra änden frågade redaktionschefen Lena Michanek om jag var intresserad av en av reportertjänsterna på redaktionen.
Efter ett antal år på TV4 blir man rätt nyfiken på det där mäktiga SVT och hur det är att jobba för dem. Och har man som nyhetsintresserad växt upp med Aktuellt, Rapport och Sportnytt så blir det ju lite av ett mål att som journalist någon gång jobba för SVT.
Nu är möjligheten här och det känns otroligt bra. Att dessutom få möjlighet att rapportera om sin hemkommun då och då gör det ännu mer inspirerande. Visserligen innebär det fortsatt pendling men i sammanhanget känns det acceptabelt med en timme dörr till dörr. Ett plus är också att det blir mindre jobb på helgerna. Att jobba varannan helg på SN har tärt på en med alla konsekvenser det får för ett socialt familjeliv.
Nu i början är det mycket nytt att lära sig. Nya kollegor, nya rutiner, nya system. Men det känns otroligt utvecklande och nyttigt inför framtiden.
Miraklet i Laggarhult
Vi har haft våra duster, jag och min dotter. Redan efter fyra år. För det mesta har det handlat om kläder och påklädningsproceduren. Det har bland annat resulterat i skrik, tårar och ett sönderslaget skrivbord (fråga inte).
Såhär såg det ut. (Vad lillebror gör i bakgrunden är oklart, antagligen någon form av dans)
Det har liksom varit bestämt på förhand att hon inte vill ha den där tröjan, att de där byxorna är för "rufsliga" (?!) eller att strumpor är onödigt trots minusgrader.
Trots kallas det, antar jag.
Men plötsligt händer det.
I morse busade ungarna runt efter frukosten. Det började bli lite bråttom till förskolan. Lite på halvt uppgivet stressad med näsan i diskhon bad jag Filippa ta på sig de kläder jag lagt fram. Hon försvann in i sitt rum utan att jag tänkte mer på det. Högst fem minuter senare hör jag henne ropa på mig.
Och där står hon i dörrhålet fullt påklädd med strumpor och allt.
Höll på att smälla av, gav henne en kram och några glädjetårar sipprade fram.
Sen gick hon ut i hallen och klädde på sig overall, mössa, skor och vantar (!) helt på egen hand och vi åkte glatt iväg till förskolan i god tid.
Jag tror att jag drömmer. Väck mig inte.
Lev i nuet
Det här inlägget skulle egentligen ha handlat om cirka 24 andra saker. Nu skriver jag det från akutmottagningen på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm.
Började känna smärta i bröstkorgen när jag dukade fram frukost. Lätt men ändå påtaglig och onbegaglig. Den hängde kvar och jag ringde sjukvårdsrådgivningen som sa åt mig att ringa 112. Ambulans var på plats tio minuter senare.
Där och då när jag vinkade hejdå till barnen insåg jag vad som menades med att "leva i nuet". För i nästa ögonblick kan allt vara förändrat och frånryckt. Nu anser jag mig vara ganska bra på just det, att leva i nuet. Men när man ligger där i ambulansen med sladdar över hela kroppen hjälper inte det så mycket.
Tack och lov verkar hjärtat må bra och läkaren tror mer på någon typ av inflammation i trakten kring lungorna. Ofarligt tydligen.
De sista proverna ska tas om en halvtimme. Sen får jag förhoppningsvis åka hem, krama om familjen och leva ännu mer i nuet.
Återkommer med de där 24 sakerna. Det handlar bland annat om spännande saker på jobbfronten, renovering och Norrland.
Min utsikt de senaste fem timmarna:
