Robin Persson

Man ska ha drömmar i livet. Stora som små. Annars tappar man något viktigt där uppe i skallen. Det som en del multimiljardärer tappar till slut. Typ förståndet.
I alla fall. Om man läst denna sporadiska blogg så vet man att en av mina små drömmar har handlat om Norrland. Under sommaren kom en stor del av den drömmen att infrias. Först var vi ju i Idre, inte så långt norrut men ändå outforskad mark för mig.
Sen dök möjligheten upp att få göra en resa nästan ända upp till målet. Lillebror Marcus hade fått en plats på utbildningen för civilekonomer vid Luleå tekniska universitet och i mitten av augusti skulle ett litet flyttlass avgå till den redan möblerade studentlyan i norr. Trots att semestern var slut kunde jag flytta en annan ledig dag samt övertyga Bettina om att det var en bra idé att åka till Luleå i tre dagar samtidigt som hon tar hand om barnen.

Så en morgon vid femtiden gav vi oss av. Jag, mamma, Tobbe och Marcus i en fullpackad bil. Ganska exakt 100 mil hade vi framför oss de närmaste tolv timmarna.

Sundsvall, höga kusten, Ö-vik, Umeå, Skellefteå och till slut Luleå där vid Luleälvens mynning. Där landets isbrytare har sin bas och där det bara är drygt tio mil till Haparanda.

Förutom att få se allt långs vägen så var det ju också nyttigt att se var min bror ska tillbringa den närmaste fyra åren. Och förhoppningsvis blir det fler resor dit. Kanske med familjen i bil, men det kan nog också bli flyget upp för en hockeyhelg framöver.

Målet då? Det är ju att fortsätta en bit till, se Malmberget, en stad som i skymundan av Kiruna håller på att utraderas helt av gruvan. Fortsätta upp mot Kiruna, Treriksröset och sen åka inlandsvägen hem.

Men det tar vi en annan gång.