Robin Persson

Det senaste dygnet är ett enda långt lyckorus egentligen. Leksands IF är tillbaka i Elitserien. All den smärta man upplevt de senaste sju åren löstes igår upp i en enda sekund till den lycka jag känner nu.

Egentligen blev det ju klart redan i torsdags. Men det fanns fortfarande en matematisk risk för fiasko. Den undansveptes i och med segern hemma mot Rögle på påskafton.

Hjältarna är såklart många. Sportchef Salo är kanske den störste. Stormade in mitt i säsongen 2010 och började röra om i grytan. Ta obekväma beslut. Började bygga det lag som igår firade på isen.

Allt med kniven på den ekonomiska strupen.

Nu ser vi fram emot Elitserien. En enorm utmaning blir det att hänga kvar. Men med samma kloka ledning som nu ska det kunna gå.

Inget är klart än, Leksands IF.

Men visst fan ser det bra ut. De tre senaste segrarna har varit så fruktansvärt sköna sådana och sådana som man vant sig vid att LIF i Kvalserien på något outgrundligt sätt förlorar till slut.

Nu är det sex poäng till godo med fyra matcher kvar. Närmast jagade lag är Timrå. Imorgon kväll möts LIF och Timrå. Imorgon kväll strax efter kl 21 kan det vara klart.
Seger och Leksands IF är i praktiken klart för Elitserien.
Nio poäng och 14 plusmål blir omöjligt för Timrå att ta in. Den målskillnad som LIF skaffat sig känns guld värd.

Det kan mycket väl bli torsk. Timrå är ett bra lag. Men det finns så många faktorer som trots allt pekar på LIF-seger. Målvaktsspelet, försvarsspelet, PP-effektiviteten.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag kommer att följa första halvan matchen på tåget via Radiosporten. Nervös redan nu.

---

Tåg ja. Imorgon direkt efter jobbet bär det av söderut via Stockholm central. Lär inte vara ensam där på en av årets största resdagar.

Och nog börjar man längta ordentligt efter Bettina och barnen. Ser på bilder att det händer saker med Felix varje dag. Och att inte få höra Filippa babbla på som attan med något meningslöst så man till slut blir irriterad.

Men känslan att vakna upp utvilad efter sju timmars ostörd sömn är obeskrivlig. Känns lite som att vara på spa.

Nu en snabbdusch innan kvällsmackan och läggdags.

Efter en fullspäckad helg med dop för Felix i Katrineholm är jag tillbaka i Gävle. Ensam. Det känns mycket märkligt. Men det har givetvis en logisk förklaring. Eftersom Bettina är mammaledig och vi ska fira påsken i hembygden så är hon kvar med barnen hemma hos svärföräldrarna i Valla. Jag tog tåget upp idag och åker ner igen på torsdag kväll.

Att komma hem själv till ett mörkt och tomt hus nu på kvällen var en mycket egendomlig känsla. Man är van vid berg av väskor att bära in, skrikande barn och allmänt halvkaos. Nu är det bara...tyst.

Saknar redan Filippas kiknande skratt, Felix himmelsblå ögon och Bettinas närhet. De tre människor som är mitt allt.

Men visst är det lite skönt också. Att vara ensam. Jag skulle ljuga om jag påstod annat. Jag trivs i ensamhet. En gång i tiden undrade jag till och med om jag någonsin skulle kunna leva med sambo och barn. Nu för tiden vet jag lyckligtvis bättre.

Tågresan upp var underbar. Jag, en bra bok, bra musik och en bättre take away-kaffe. Stunder man uppskattar så ofantligt numera. Resan gick nästan för fort.

---

Halvvägs in i kvalserien ligger Leksand tvåa, med sex poäng ner till trean. I stort sett allt går Leksands väg i denna serie. Inget är klart, men det ser ruggigt bra ut. Knappt man tror det är sant. Är det nu det händer?

---

Nu väntar ett par dagars morgonpass och sen två dagpass. Löpning, städning och tv-spel står på planeringen. Läsa böcker, pyssla vid datorn, sova ostört. Saker man inte får möjlighet till i vanliga fall i så stor utsträckning.

---

Återkommer med fler bilder från dopet. Har bara en på mobilen. Blir ett par stycken från helgen nu. Filippa med morfar, mormor och farmor.

Jag har varit med tillräckligt länge för att våga hoppas för mycket. Sett misslyckanden ur så måna vinklar. Det är självplågeri.

Likförbannat börjar Kvalserien imorgon. Vill man läsa lite mer om vad det innebär för mig kan man gå tillbaka i arkivet till vänster i bloggen och läsa april månads rader. Mycket hopp, ångest, ilska och tårar där.

Men Leksand har tio matcher på sig, precis som tidigare år, att ta sig upp i Elitserien igen. Där pengarna finns. Sådant som Leksands IF AB skulle må rätt bra av just nu.

Det börjar mot SSK av alla lag. Den så viktiga första matchen. Där LIF alltid har pressen på sig. Den stora fråga är om laget kan hantera den? Om formtoppen som behövs är nära? Svaren får vi imorgon och i helgen. Sen vet vi om hoppet lever vidare.

---

Men det finns en skillnad.
På senare år har det ju dock som bekant poppat upp saker i mitt liv som betyder mer än ett gäng hockeymatcher. Det är inte på liv eller död. Går det bra på den där isen imorgon ser jag det mer som en bonus.
Bettina, Filippa och Felix.
Det finaste man kan ha finns redan i min famn varje dag.

Felix. Brorsan. Hur klarade vi oss utan dig? Känns som du varit med oss i evigheter. Men tre månader är det.

Din plats i den här familjen är lika given som gjuten. Du har en syster som redan gör allt för dig. Hur sur hon än är på oss föräldrar i ena ögonblicket så ger hon dig de ömmaste av pussar och kramar i nästa.

Dina ständiga leenden och ljud får oss att undra vad du ska bli för ett litet busfrö. Kanske till och med busigare än din syster?

Du gör många av våra nätter fattiga på sömn, men när jag i den tidiga morgontimmen vaknar och ska kämpa mig upp till jobbet ligger du där och snusar. Fin på ett sätt som bara din syster kan mäta sig med.

Vi älskar dig!

/pappa och mamma


---

Filippas senaste framsteg är ett väldigt stort sådant. På toalettområdet så att säga. Utan att gå in på detaljer så är de så att behovet nummer två för det mesta nu mera uträttas på pottan när hon är hemma.

I övrigt är det numera standard med uppstigning innan 06 för Filippa. I morse blev det 05:42. Återstår att se när det nu blir imorgon. Lördag.


---

Den här veckan är vi allts stoltast över vår mamma. Hon tog igår kväll sitt livs första löprunda. Som hon stått i och kämpat med mat och träning de senaste tre månaderna. Mycket imponerande!

Länge famlar vi i mörkret. Från oktobers tröstlösa tisdagskvällar till januaris tröga början på den långa vandringen mot semester.

De senaste veckorna har det dock börjat hända saker. Plötsligt är det inte becksvart när jag går från jobbet till bussen. Solen värmer lite på lunchen.

Det känns lika frälsande varje år. Som en pånyttfödelse.

Men hur mörkt det än varit. Hur sen bussen än varit. Så finns ljuset ständigt här hemma när man kommer hem. Bettina, Filippa och Felix gör varje morgon och kväll till dygnets egen vår och sommar.