Tråkigt men nödvändigt
I fredags gick Filippa sin sista dag på Smultronställets förskola. Har svårt att hitta ord för den tacksamhet jag känner till personalen som varje dag gett 100% för Filippas välmående och utveckling. Den trygghet både Filippa och vi kunnat känna vid lämning varje morgon är ovärderlig. Så det var med en liten tår i ögat jag hämtade F i fredags. De hade gjort ett jättefint plakat med en bild på Filippa på. Oxå en sån grej, F har ju bara vart där i fyra-fem månader. De hade inte behövt anstränga sig. Men det gjorde och det säger det mesta. Bettina hade gjort en superfin blomkorg med godis, skrivet kort och en bild på F som vi lämnade. Hoppas innerligt att det blir lika bra på den nya förskolan. Har svårt att tro det nu men det blir säkert bra. Det viktigaste är ju att den ligger fem minuters promenad bort och inte på andra sidan stan som nu. --- Helgen tillbringades som sagt med ett gäng goa släktingar. Fullt hus var det. Åtta vuxna och fem barn genererar en skaplig ljudnivå. Det märktes framför allt i fredags kväll när det regnade och alla var inomhus samtidigt. Men härligt samtidigt. Det är inte ofta vi träffas så det är riktigt kul när det blir av. Lördagen betades av på Furuvik, på Strömvallen (5-0!) och vid grillen. Vädret var med oss oxå så det blev en riktigt lyckad dag. --- Och nu börjar semestern. Det jag ska njuta mest av är att inte behöva stressa till dagis/jobb imorgon. Sen får vi se vad som händer.
