Hon växer
När jag och Filippa hade lämnat Tove och Marcus vid tågstation skulle vi stanna till och köpa mjölk och aftonblad. Jag tvekade eftersom hon är rätt tung att bära på numer och jag orkade inte släpa ut vagnen.
Men så kom jag på. Hon kan ju gå själv.
Det gick inte fort. Men vad gjorde det? Är det något man som föräldraledig så är det tid. Filippa gick runt där i affärn och stannade till vid varje varuhylla. Och hon såg så stor ut.
Det slutade med att hon stöp på näsan med ett paket tranbärsjuice i händerna. Ett litet sår vid ena näsborren idag vittnar om äventyret.
Om bara lite mer än en vecka börjar hon på förskolan. Då blir hon ännu större. Känner redan separationsångest. Det är ju hon och jag. Ska det inte alltid vara så, tänker jag.
Nej.
Det här är bara första steget. jag kommer aldrig ha henne närmare mig än den kommande veckan. Sen tar hon steg för steg kliven ut i livet.
Låter ju dramatiskt. Men det är här och nu det börjar.
Ja, de växer alldeles för fort! Både skrämmande och spännande!
