Att vara en dålig förlorare
Dags att bearbeta en tung förlust.
Jag skulle beskriva mig själv en extremt dålig förlorare.
Jag kan sura ihop totalt för struntsaker.
Som när jag förlorar mot Bettina i minigolf på Kreta.
Som när jag upprepade gånger får däng av lillebror i tv-spel.
Som när jag torskar i monopol.
Som i lördags.
Sista perioden och vi leder med 10-7 och sexton minuter återstår av matchen. Vi har nio utespelare mot deras sjutton. Vi kämpar. Vi gör en bra match. Sen rasar allt. Fyra mål i baken på lika många minuter. Jag tar av mig masken och skriker rakt ut. Deppade hela kvällen och halva dagen efter. Förstår ju med lite perspektiv på matchen att utespelarna var utmattade och vi på grund av det inte längre kunde hålla ihop spelet. Just då, efter slutsignalen ville jag bara skita i allt och aldrig mer spela innebandy.
Valbo - IBK Runsten B 15 - 11
Nu känns det annorlunda.
Det var ju bara en match. Det kommer fler. Ingen har dött.
Har kommit fram till att graden upprördhet efter en förlust grundar sig på hur mycket jag innnan förväntar mig att vinna. Inbyggd prestige är såklart också en variabel här. Det svider ju inte lika mycket att förlora mot en okänd person som mot lillebror eller Bettina.
I lördags berodde nog den oerhörda besvikelsen på den kollektiva kollaps som inträffade när vi ledde. Plus att det är direkt förnedrande att släppa in 15 mål. Även om det inte beror på en själv.
Undrar då hur KVBS' målis kände sig igår efter 22-2 mot SAIK? Usch.
Så. Nu har jag bearbetat.
---
Spaghetti och köttfärssås och sen Assassin's Creed II för hela slanten.
Kompensera tre timmars sömn inatt? Nja.
Dammsuga? Okej då. Men senare.
Jag skulle beskriva mig själv en extremt dålig förlorare.
Jag kan sura ihop totalt för struntsaker.
Som när jag förlorar mot Bettina i minigolf på Kreta.
Som när jag upprepade gånger får däng av lillebror i tv-spel.
Som när jag torskar i monopol.
Som i lördags.
Sista perioden och vi leder med 10-7 och sexton minuter återstår av matchen. Vi har nio utespelare mot deras sjutton. Vi kämpar. Vi gör en bra match. Sen rasar allt. Fyra mål i baken på lika många minuter. Jag tar av mig masken och skriker rakt ut. Deppade hela kvällen och halva dagen efter. Förstår ju med lite perspektiv på matchen att utespelarna var utmattade och vi på grund av det inte längre kunde hålla ihop spelet. Just då, efter slutsignalen ville jag bara skita i allt och aldrig mer spela innebandy.
Valbo - IBK Runsten B 15 - 11
Nu känns det annorlunda.
Det var ju bara en match. Det kommer fler. Ingen har dött.
Har kommit fram till att graden upprördhet efter en förlust grundar sig på hur mycket jag innnan förväntar mig att vinna. Inbyggd prestige är såklart också en variabel här. Det svider ju inte lika mycket att förlora mot en okänd person som mot lillebror eller Bettina.
I lördags berodde nog den oerhörda besvikelsen på den kollektiva kollaps som inträffade när vi ledde. Plus att det är direkt förnedrande att släppa in 15 mål. Även om det inte beror på en själv.
Undrar då hur KVBS' målis kände sig igår efter 22-2 mot SAIK? Usch.
Så. Nu har jag bearbetat.
---
Spaghetti och köttfärssås och sen Assassin's Creed II för hela slanten.
Kompensera tre timmars sömn inatt? Nja.
Dammsuga? Okej då. Men senare.
Ezio Auditore, lönnmördare.
Kommentarer
Postat av: Svärmor
Det får bli en match i monopol eller så när ni kommer nästa gång...upplysningvis är jag också en dålig förlorare.
Postat av: therese
jag känner igen detdär men var glad att du inte slår huvet i väggen och gråter för det gör jag!
du blev ju tjurig när jag utklassade dej i bowling i fjällen!
Trackback
