Robin Persson

Den inledande meningen på pappret från Katrineholms kommun läser jag både två och tre gånger. Det är ju Filippa de syftar på. Men det är till en början lite svårt att ta in. Det andra pappret i kuvertet ska man fylla i för att söka plats på fritids. 

Det är ju liksom inte länge sen hon började på sin första förskola uppe i Gävle och nu är hon på god väg in i grundskolan. Ärligt talat vet jag inte allt för mycket om vad som händer under året i förskoleklass, men jag antar att det är som en blandning av förskola och första klass. Sexårsgrupp deluxe typ, eller kanska samma sak. Det visar sig.

Det här året går hon ju på Pandan, i princip vägg i vägg med lokalen där hon ska gå i höst. Det är bara femåringar på Pandan och de flesta av dem hon går med nu kommer hon också börja första klass med nästa höst. Tiden hittills på Pandan har varit över förväntan. Stället hade dåligt rykte innan pga rörig personalsituation. Men utifrån vad vi sett så verkar det funka bra och Filippa trivs och har fått många nya vänner. I början av hösten kom hon hem varje dag och berättade om en ny kompis. Sådant värmer. 

Varje dag går de på två led och äter lunch i den matsal som de ska gå till de kommande åren i skolan. En sådan liten sak känns jättenyttig inför framtiden. 

Förhoppningsvis är de ett sammansvetsat gäng som i höst tar det första lilla steget mot studenten 2029 (om jag räknat rätt).

---

I dag var jag ledig. Har lediga vardagar inlagda inlagda lite då och då eftersom vi jobbar på så kallad produktionsarbetstid så jobbar vi lite för mycket per kvartal och det måste jämnas ut. 

De börjar kunna det här nu. 

Foto-Lars visar kameran. 

---

Även Felix växer ju. Under sommaren och hösten plockade vi bort hans kära tupplur mitt på dagen och nu pågår projekt blöjfri. Filippa var redan blöjfri vid det här laget men det är vanligt att killar är lite senare. Sista veckorna har vi kört på hårdare och nu är han utan blöja på förskolan också. Der går ganska bra, men det gäller att påminna honom och ofta tvinga honom upp på toalettstolen. Då dröjer det inte mång sekunder innan det börjar skvala. 

Den handlar om Norrland. Om att sätta sig i en bil och åka norrut långs E4 och inte vända förns i Haparanda. 

Jag vet inte varför, men det handlar nog mycket om att jag vill se den halva av mitt land som jag aldrig sett med egna ögon. Östersund är mitt rekord vad gäller nordliga resor. Jag var där uppdrag av TV4 Gävle/Dalarna som jag intervjuade Anna Haag och Bettan Högberg inför vinter-OS 2010. Östersund, det är väl ungefär halvvägs upp i Sverige och det duger inte. 

Höga kusten, de vidsträckta landskapen, de många avfolkade städer längs vägarna som än sålänge bara är några bokstäver på kartan. Alla myggor. Det finns massor att se. 

Jag har pratat om resan med Bettina några gånger men de som känner henne vet att hon helst åker söderut när det vankas semester (med undantag för Idre). Jag tänker fortsätta att tjata. Faktum är att jag också skulle kunna åka helt själv. Men det är ju trevligare med sällskap naturligtvis och ska hela familjen med så ligger det ett par år bort i tiden. Barmen är ännu inte riktigt kompatibla med långväga bilsemestrar. 

Målet för resan är för övrigt Kiruna. Men då måste man som sagt vända i Haparanda och ta E10 norrut. På hemvägen kan man sedan välja antingen söderut genom Norge eller inlandsvägen E45. 

Men får bli en senare fråga.