Miraklet i Laggarhult
Vi har haft våra duster, jag och min dotter. Redan efter fyra år. För det mesta har det handlat om kläder och påklädningsproceduren. Det har bland annat resulterat i skrik, tårar och ett sönderslaget skrivbord (fråga inte).
Såhär såg det ut. (Vad lillebror gör i bakgrunden är oklart, antagligen någon form av dans)
Det har liksom varit bestämt på förhand att hon inte vill ha den där tröjan, att de där byxorna är för "rufsliga" (?!) eller att strumpor är onödigt trots minusgrader.
Trots kallas det, antar jag.
Men plötsligt händer det.
I morse busade ungarna runt efter frukosten. Det började bli lite bråttom till förskolan. Lite på halvt uppgivet stressad med näsan i diskhon bad jag Filippa ta på sig de kläder jag lagt fram. Hon försvann in i sitt rum utan att jag tänkte mer på det. Högst fem minuter senare hör jag henne ropa på mig.
Och där står hon i dörrhålet fullt påklädd med strumpor och allt.
Höll på att smälla av, gav henne en kram och några glädjetårar sipprade fram.
Sen gick hon ut i hallen och klädde på sig overall, mössa, skor och vantar (!) helt på egen hand och vi åkte glatt iväg till förskolan i god tid.
Jag tror att jag drömmer. Väck mig inte.
