Robin Persson

Ytterligare en helg har tillbringats hemma i Katrineholm. Ytterligare en möhippa för Bettina. Denna lördag passade även jag på att ta mig utanför tvåbarnsföräldralivet för en kväll. Väldigt skönt var det, måste jag säga. Burgare, öl, fotboll och gamla kompisar. En nog så viktig del av livet. Och då syftar jag främst på kompisar.

Det är inte så lätt att hålla kontakten med gamla goda vänner när man bott utanför stan i närmare tio år. Speciellt inte när två barn gör att prio på umgänge när man reser hem är den närmaste familjen.
Men jag har gjort det okej ändå. Har hållit bra kontakt med Henke, en mkt nära vän sedan innebandytiden i början av tonåren. Via honom har jag bra kontakt med en handfull gubbar som jag träffar då och då.

Efter burgaren och fotbollen drog vi vidare till en liten spelning där jag har vänner i ett av banden som jag aldrig sett spela förut. Men nu passade det och kvällen blev en fullträff.

Kvällar jag tidigare tog för givet. Nu mera tar jag till vara på varje sekund.

Vi har haft några riktiga trädgårdsdagar här hemma nu. Bettina for iväg till Plantagen i förra veckan och köpte hem örter, blommor, jord. Och så en Paeonia lactiflora. Eller Luktpion som man också kan säga. En liten buske som vi igår planterade i ett hörn på vår lilla gräsplätt.

Grävde först ett 40 cm djupt hål. Med god hjälp av Filippa. Men det första jag stötte på var en relativt stor sten. Tur att jag nyligen fick ärva ett spett. Det kom väl till pass i de schaktmassor som döljer sig knappt en decimeter under gräsmattan.

Till slut stod den i alla fall där och vi blev mycket nöjda. Bra val av Bettina. Återstår att se hur den klarar sommaren nu.

Vakna, byta blöjor, mata, äta, jobba, laga mat, leka med barn, byta blöjor, lägga barn, lite egentid, sova.

Det där med tid för sig själv att pyssla med småsaker. Till exempel att blogga. Det blir inte så mycket med sånt just nu. Speciellt inte när Felix i tar natt i snitt mellan 21-22. Hela veckan har jag tänkt att jag ska ha tid att lägga upp bilder från Filippas ridning. Men det har funnits för lite tid, helt enkelt.

Tid finns alltid, tänker jag. Men det är ju det där med att prioritera också. Sömn till exempel. Eller lite tid med Bettina.

Det kommer en tid när jag vet att jag frenetiskt kommer att sakna allt det där som står i de översta raderna. Så jag försöker ta vara på varje ögonblick, trots allt. Även de dubbla bajsblöjornas ögonblick.

De där bilderna på ridningen. De kommer. Så fort det finns tid.

Igår fyllde Felix fem månader och sedan ett par veckor tillbaka sover han i egen säng i eget rum. Han börjat bli stor, plutten.

Det innebär att korgen som han sovit i sen födseln blivit överflödig. Men den försvinner inte. Tvärtom. Den går vidare i släkten på pappas sida, precis som den gjort i över 80 år. Min farfars far gjorde den och min farfar var den förste som sov i den 1931. En mycket fin tradition. Jag har såklart sovit i den, och nu båda mina barn.

I botten står alla namn och födelsedatum inskrivna. Listan är lång, och ska bli längre.

På tal om att sova så är det inte jättemycket av den varan just nu. Felix vaknar fortfarande minst två gånger om natten och den senaste tiden har Filippa vaknat och velat gå upp vid fem varje morgon. I söndags, till exempel, ropade hon på mig 04:45. Bara att kliva upp. Det är ju inte hennes fel att fåglarna kvittrar, solen skiner och hon är pigg vid den tiden. Klocka är ju fortfarande något som inte existerar i hennes värld. I övrigt sover hon dock extremt bra (peppar peppar). Som en stock hela nätterna från sju på kvällen. Det är väldigt vackert och rofyllt att gå in till henne och bara sitta där ett tag och lyssna på hennes andetag.

Så mycket död och elände i denna värld. Och det kan drabba oss när vi minst anar det. Det gäller att ta vara på allt det värdefulla man har i sitt liv. Varje dag.