Robin Persson

Så var det vinter igen. Vid åtta i morse började det och har fortsatt hela dagen. Nu på kvällen som blötsnö och snart i form av regn. Skulle ha bytt till vinterdäck igår men oljan i domkraften var slut så jag sköt upp det till idag och tänkte åka till en däckverkstad efter morgonpasset. Men det var tok-kö överallt och jag slirade hemåt. Ingen höjdare att köra på sommardäck imorse. Men tog mig hem. Körde ruskigt försiktigt. Så inatt blir det taxi till jobbet och så ska jag försöka lösa däckfrågan imorgon när det mesta smält bort.

En som uppskattade snön till fullo var Filippa. Hela vägen hem från förskolan ville hon att jag skulle göra snöbollar. Blev blöta och kalla händer på pappan till slut. Men Filippa njöt. Tur att hon fick en bra och fin vinteroverall av sin farmor i helgen. Kom väl till pass idag.

I helgen hade vi hela min familj här (minus Tove och Marcus) för första gången på nästan ett år. Eftersom vi inte har jättemycket plats (som vi hade i o m gästrummen vid gamla lägenheten) har det blivit lättare att mina två familjer kommer var för sig. Men nu klämde vi ihop oss och det gick bra.

Jag och pappa var på hockey, Brynäs-Luleå, medan Tobbe tapetserade Filippas rum. Resten lagade mat och busade runt med Filippa som var i himmelriket med så många lekledare samtidigt. Sen åt vi allihopa och kollade på Så mycket bättre. En mycket bra lördag.

Nej, inte BB nu heller.

Även om vi närmar oss. Snart bara en månad kvar. Bettina kämpar på mycket tappert. Kroppen hennes börjar dock säga ifrån. Mer än när hon var gravid med Filippa. Därför har hon rejäla restriktioner på vad hon får göra här hemma. Helst av allt ska hon vila hela tiden.

Jobba ska hon göra ett par veckor till. Men förmodligen går hon hem en vecka tidigare än tänkt. Inte värt att riskera men för livet eller långa dagar med smärta för någon extra tusenlapp i lön.
Med lillkotten i magen verkar allt bra i alla fall. Har lagt sig "neråt" i väntan på att få komma ut. Ska bara lägga på sig de sista hektona i vikt.

På sjukhuset var vi för att kolla Filippas fot/ben igen hos barnortopeden. Det var två läkare som kollade på henne men ingen kunde se något konstigt. Det har också blivit bättre den senaste veckan vad vi har sett. Röntgenbilderna ser ut som de ska. Så nu kan vi egentligen bara avvakta. Det viktiga är att hon inte verkar ha ont.

Filippa var annars på ett strålande humör hela dagen. Jag jobbade kväll och vi var hemma på förmiddagen och lekte bland annat med Duplo. Det är mest jag som står för byggandet. Filippa övervakar.

Ett kort ord. Men väldigt svårt att uttala tydligen.
Ibland får Filippa för sig att slå till någon av oss. Det kan komma ut ingenting eller när vi sagt ifrån om någonting. Då gäller det att markera och få henne att förstå att där går gränsen. Sen är det ju ett litet ord som ska uttalas också. Filippa kan numera någorlunda härma de flesta av våra vardagliga ord (tro mig). Men "förlåt" har jag inte hört henne säga hittills. Och det är som om hon vet att det är ett känsligt ord. Något skamset (och så bör det väl vara också). Hon vägrar. Men det är som med mycket annat hon lär sig. Det gäller att plantera det, sen tjata, tjata och tjata. Och så en vacker dag så sitter det där.
Återstår att se när det första äkta förlåtet kommer.

Ett par bilder:
I torsdags var vi på bibblan och lånade lite böcker. Bland annat om att få syskon. Bilden är från i fredags kväll när Filippa läste dem lite.
Från idag på badhuset. Filippa skötte sig exemplariskt i omklädningsrummet och studerade fascinerat alla människor omkring oss. Mysigt med badhusbesök.

Snart är hon storasyster, vår lilla Filippa. Om vi tycker hon börjar bli stor nu, så lär det vara bara förnamnet om några månader. Det är svårt nog att hantera för oss. Hur ska det då ställa till det i huvudet för Filippa?
Man kan ju bara hoppas att det flyter på bra och naturligt. Idag såg hon bilder på ett nyfött barn i iPaden och pekade sen på Bettinas mage. Det är ett stort steg känns det som och visar att hon har förstått sambandet och det vi pratat med henne om i flera månader, att det bor en liten bebis i mammas mage.

Med Filippa är det en underbar tid nu. Man vill ta vara på varje stund, varje dag. För den kommer inte tillbaka. Hon lär sig nya saker varje dag på förskolan och det gäller bara att försöka hänga med och vara uppmärksam. Försöker tålmodigt och ofta lära henne räkna, men det går sakta med de framstegen. Oftast går det till tre, utan att hon verkar förstå va det innebär. Hoppas att hon inte fått pappas sinne för siffror. Matematik var min största fiende under skolåren.

På tisdag ska vi få träffa en ortoped som är specialiserad på barn. Han ska ta en titt på det där högerbenet. Känns bra att det tas på allvar.
De senaste dagarna tycker jag mig inte sett så mycket av haltandet iaf. Verkar gå lite i perioder.

Nej, inte BB ännu.
Men väl vårdcentral, röntgen, ultraljud, akuten och ortopedjouren. Vi gick genom hela kedjan igår med duktigaste Filippa. Sen ett par veckor tillbaka haltar hon och går lite inåt med högerbenet. Hon har inte ont men vi bokade tid med vår husläkare för att i alla fall kolla upp det. Och han skickade oss hela vägen genom vårdapparaten direkt.
När han rabblade allt vi skulle till tänkte jag att hela dagen var borta (jag började 15 och Bettina var ledig). Men två timmar efter att vi gick in på vårdcentralen gick vi ut från sjukhuset och mötet med ortopedläkaren.
Föredömligt måste jag säga och ett måste när man ska ta sig igenom detta med en tvååring.

Filippa gnällde bara två gånger. Det var när vi lämnade väntrummen och leksakerna på röntgen och akuten.

---

Dags att ta sats mot ännu en helg. Redan fredag känns det som. Ett par inslag ska produceras till måndag. Kanske går extra lätt med mina nya tjusiga visitkort.

Tillhörighet, värme och kärlek.

Så kände jag där i myllret med 7649 andra människor igår kväll i Tegera arena i Leksand. Så kände nog alla. Nåja, hundratalet djurgårdare undantaget.

Att hålla på Leksands IF är en prövning, har jag insett. Ett test. Men man är i alla fall inte ensam om det. Det kommer alltid en nästa match, en nästa säsong. Och passionen är densamma. Oavsett serie.

Kan ju låta fånigt och patetiskt med dessa känsloyttringar för ett hockeylags skull. Och ja, i jämförelse med krig, svält och död är det ju det. Men i idrottens värld känns det ändå befogat.

Fråga bara Jens Bergenström. Krigarnas krigare som stötte in segermålet igår i förlängningen, vrålade ut sin glädje och hyllades med stående ovationer av hela arenan. Inklusive undertecknad.

Ja, man kan säga att det var en rätt lyckad utflykt till Leksand igår. Det tyckte till och med Per, grannen som håller på DIF.

Väl hemma vid midnatt packade jag nöjd upp souvenirerna jag kom över i leksandsshopen. Tröja till Filippa, body till lillkotten och en keps till mig.

Dåligt med uppdatering här nu. Antar att det beror på att det helt enkelt inte finns något att berätta. Det mest spännande som hänt den senaste veckan är de två CD-skivor som kommit med posten.
Så känns det. Annars. Vädret grått. Lämna på dagis. Jobba. Hämta på dagis. Laga mat. Titta på teve. Sova.
Är väl som ett grått ingenmansland nu efter sommaren och innan julen närmar sig.

Tredje december är ju visserligen ett mål för oss innan jul. Magen växer och mår bra. Bettina får det allt tyngre och kvällarna går mest åt att vila. Och så ska det va.
Har nu sökt och fått muntligt beviljad semester mellan 17 december och 7 januari. Lägg 10 pappadagar på det och det blir en fin förstamånad med nya kotten. Ser fram emot det!

Imorgon händer det i alla fall saker. Åker med ett par grannar till Leksand för
att se LIF-Djurgården. Blir häftigt. Var allt för länge sen jag var på en match.

Nu klockan på 03:30. Morgonjobb väntar.