Robin Persson

Min lillebror. Så kallar Filippa redan Felix. Och det är med en rörande kärlek hon pussar och klappar brorsan. Hon har nu lärt sig att vara väldigt försiktig med honom. De första dagarna var mer hårdhänta. Då och då vill hon också hålla i honom. Ser väldigt rart ut:

Jul 2012.

Å ena sidan; vi har varit magsjuka på julafton, vi verkar ha smittat vänner och familj med det. Bettina, jag och Felix tillbringade kväll och natt mot 20 dec på norra Europas skabbigaste akutmottagning på sjukhuset i Eskilstuna.

Å andra sidan; vi har haft rejält med kvalitetstid tillsammans med vänner och familj. Jag har debuterat som tomte och fick en stor kram av en mycket fascinerad dotter. Felix växer, frodas och är frisk (sånär som på en förkylning). Barnen har skämts bort med gåvor, födelsedagspresenter och julklappar från alla möjliga håll och kanter. Filippa har önskat alla vi träffat en "dood jul".

Mest bra saker tror jag. En sak är säker. Vi ska sent glömma Felix Eric Perssons första jul.

https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-2/530472/images/2012/pic_50dad36a9606ee5a94ba3b2d.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-2/530472/images/2012/pic_50dad36a9606ee5a94ba3b2d.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-2/530472/images/2012/pic_50dad443ddf2b32cc6005d03.jpg" class="image">

Nu är vi på plats i vår hemstad Katrineholm, som vi inte varit i sen slutet av september. Känns som en evighet. Och det är det ju nästan med våra mått mätt. Normalt är vi här i alla fall en gång i månaden.
Men Bettinas graviditet gjorde att vi besparade hennes rygg ett par av de resorna. Vilket nog var ganska klokt med tanke på hur ont hon hade dom sista veckorna.

Nu är vi i alla fall här och ska så vara fram till strax innan nyår då vi åker norrut och firar in 2013 med grannarna.

Vi bor hos min mamma till en början och flyttar på lördag in hos Bettinas föräldrar i Valla. Eventuellt blir det även ett par nätter hos pappa innan vi far hemåt. Inte lätt att känna sig nöjd med hur mycket man hinner träffa familjerna när vi är hemma. Skönt nu att det är ganska lång tid och inte bara ett par dagar som en vanlig helg. Och det bästa av allt är att vi har väldigt förstående föräldrar som aldrig klagat, aldrig krävt eller blivit missnöjda. Eller det har de säker blivit någon gång men de har isf varit väldigt skickliga på att inte visa det för oss. Och det är ju huvudsaken.

Resan igår gick i alla fall väldigt bra. V70:n svalde all packning och lite till. Filippa kollade på sin DVD och Felix sov nästan hela vägen. I Strängnäs fick vi stanna för en liten amningspaus. Men det var okej, för då fick pappan tillfälle att gå på toaletten. Kan annars vara förödande att stanna bilen då det väcker skönt sovande barn direkt.

Nu kurar vi in oss här ett par dagar innan julfirande väntar. Skönt att kunna ta det i vår takt.

Här skulle ett par bilder publicerats men den här skitappen strular som vanligt. Kanske kommer i ett extra inlägg. Om det funkar.

Livet i bubblan rullar på. Det skiljer sig dock en aning från bubblan för två år sedan. Då låg allt fokus på Filippa och hur vi skulle ta hand om henne. Hur man tar hand om ett nyfött barn. Vi var nybörjare och osäkra på det mesta.

Nu ligger fokus på ett mer praktiskt plan. Att få det gå ihop. Vem tar vilket barn. Naturligt faller det sig att jag tar huvudansvaret för Filippa nu här i början. Felix får såklart massor av kärlek och omtanke från oss båda. Men det är omöjligt att ge lika mycket omtanke som med Filippa. I alla fall för mig. Först nu på kvällen när Filippa sover får jag full felixtid. En vaken 2-åring tar, vare sig man vill eller inte, väldigt mycket plats i ett hem. Och då är Filippa ändå en väldigt "lätt" 2-åring. Åtminstone uppfattar jag det så,

Men iofs kanske inte just dessa dagar (och nätter). Sen i måndags bär hon på en rejäl förkylning med hosta och snuva som följd. Feber har hon oxå haft mellan varven. Rätt typiskt med tanke på att hon ej haft feber på hela hösten. De senaste två nätterna har hon, mellan 01 och 04 vaknat en gång i kvarten och ropat på mig. Gråtit och velat ha napp och filtar. Ingen kul grej att gå in för 24:e gången strax efter tre på morgonen. Man är (läskigt nog) inte sig själv då. Men man för försöka förstå. Dunderförkyld och med ett nyfött, stundtals skrikande, syskon i rummet bredvid i vår säng. Klart det blir oroligt.

Som lök på laxen åkte även Bettina på feber igår. Med över 39 grader inatt hade hon det rätt kämpigt med amningen. Vi tackar läkemedelsbolagen för Ipren + Alvedon.

Vore väldigt skönt om alla vi fyra är friska när vi kuskar söderut i V70:n för julfirande. På tisdag eller onsdag räknar vi med att åka, beroende på väder, vind och hälsa.

Imorgon söndag blir det väldigt lugnt. Vinterstudion, familjemys och tillfrisknande står på agendan.

Petar med lite random bilder från igår och idag.

Några bilder från lördagen och söndagen får komplettera det senaste inlägget:

I lördags hände det. Lillebror Felix kom till världen. Vår son. Min son.

Det blev som jag tippade, natten mellan fredag och lördag. Det dröjde visserligen till 11:49 på lördagen innan han var född men helt okej känsla ändå.

Strax efter fem på lördagsmorgonen vaknade jag av att Bettina knuffar mig försiktigt och säger "det är nog dags nu, Robin". Ut och skotta av bilen, ringa mamma som bokade första bästa tåg. Filippa vaknade och fick frukost på soffan. Bettina satt och sade åt mig vad jag skulle göra härnäst. Sådär pass tidigt är jag lätt förvirrad i vanliga fall. Lägg därtill en stundade förlossning och jag kan betraktas som närmast apatisk. Men jag lyder order i alla fall.

Filippa lämnades in till grannarna Pär och Therese (den bästa barnvakt man kan tänka sig) vid åtta och vi for mot sjukhuset i den decimeterdjupa snön som fallit under natten.

Väl där gick allt ganska fort. Vi fick ett rum nästan direkt och bara någon timme senare var krystvärkarna igång. En rolig detalj är att vi fick exakt samma rum som när Filippa föddes. Snacka om tryggt. Bettina fick lustgas som funkade bra till en början. Men snart var den lönlös och hon begärde epiduralbedövning (som hon fick med Filippa). Men dit hann vi aldrig. När narkosläkarn kom 20 minuter senare sa barnmorskan: "du kan vända, här ska det födas barn".
Från och med detta gjorde Bettina ett osannolikt bra jobb. Jag kan omöjligt föreställa mig smärtan i hennes kropp när 4,7 kilo Felix skulle krystas fram. Ungefär 10-15 minuter efter att läkaren var inne var han född. Jag stod bara där och försökte peppa och visa stöd. Men att se Bettina lida så var stundtals väldigt jobbigt. Helt utan kontroll.
Den sista delen var mest dramatisk. Felix fastnade i läget där syrebrist en stor risk. Barnläkare kallades in och under några sekunder trodde jag det skulle gå riktigt illa. Men Bettina gjorde en sista hjälteansträngning och han var ute. Andningen kippade igång efter några sekunder och jag kikade efter och såg en liten pung på det lilla barnet. Då släppte alla känslor och tårarna rann. Precis lika känslosamt och tömmande som sist. Obeskrivligt. Inget som ens kan jämföras med Bettinas upplevelse och insats såklart, men jag hjälpte till så mycket jag kunde. Klippte även denna navelsträng.

Jag har fått frågan många gånger om jag inte hoppas på en son eller om det kändes extra bra där när jag visste.

Men jag kan på heder och samvete säga att innan, under hela förlossningen och efter så spelar det inte den minsta roll. Det enda som betyder något är att Bettina ock barnet klarar sig bra genom den riskfyllda del som förlossningen trots allt är. Så när allt det var klart får man ju tid att tänka efter.

Och det är klart. Jag skulle ljuga om jag inte, med facit i hand, erkände att känslan av att nu också vara far till en son, är speciell.

Filippa har tagit emot Felix bra. Vi har försökt göra det hela så odramatiskt som möjligt. Filippa har fått utforska själv och närma sig på eget initiativ. Det har bara gått ett par dygn, men hon verkar redan vara medveten om Felix närvaro och nyblivna plats i familjen. När jag ock Filippa var unna på jobbet en snabbis igår fick hon frågan om hon hade fått en lillebror. Svaret var lika snabbt som logiskt : "ligge o pober" (ligger och sover).

Och ja. Det stämmer bra. Felix äter och sover just nu. Vaken på nätterna och sover mest på dagen. Vi hjälps åt så gott vi kan och jakten på någon form av rutiner har börjat.

Nej, inte till BB. Än.

Jag syftar på ännu en härlig ögoninflamation. Det började i söndags kväll då jag kände av början till en vagel i höger ögonlock. Det utvecklades igår till en och jag trodde det skulle gå över till idag. Men igår kväll blev det bara värre och jag började känna som jag kände för ett par månader sen när jag hade ögoninflamation sist. Och så imorse vaknade jag med ögat igenmurat och svullet. Värre än sist. Först tänkte jag gå till jobbet, men snart insåg jag att det är lönlöst då jag varje gång jag vill öppna höger öga lite, måste anstränga mig. Inget bra att stirra på en skärm hela dagen med det.

---

Ännu inga som helst tecken på att vi är på väg till förlossningen. Lugnt som tusan i magen och den lilla kotten verkar inte ha någon brådska. Idag är Bettina hos barnmorskan för att kolla läget. Återstår att se när det bär av. Jag tippar natten mot lördag.

---

Precis som när Filippa kom till världen så är det riktig vargavinter. Härligt med snö, men när det blir neråt 20 minusgrader som i lördags och söndags blir det lite väl mycket.
Just nu har vi mellan 30-40 cm här utanför dörren och mer är det på väg idag och ikväll. Snart har vi ingenstans att göra av snön, börjar bli fullt på altan och bredvid förrådet som synes på bilden nedan.

Bjuder också på en bild av mig själv denna morgon. Ingen vacker syn. Den tredje är från i söndags när jag och Filippa var ute och busade i snön.